Långivarna vill ha bevis på grekernas lidande, att de inte glider på en räkmacka på just deras skattebetalares pengar. Resultatet blir en krisbudget som lyfter pengar ur en redan haltande ekonomi som riskerar att krympa än mer. Högre skatter och sänkta bidrag får just den effekten hur ojusta andra länders invånare än tycker att de är.

Från pension till arbetslöshet

Till och med en sådan åtgärd som utifrån svenska förhållanden kan tyckas vara rimlig, att pensionsåldern höjs, behöver inte göra så att folk jobbar längre upp i åldern, utan att de går från pension till arbetslöshet eftersom jobben helt enkelt inte finns i ett land med en arbetslöshet på långt över 20 procent.

Man kan peta så här i alla förslagen och hela tiden kommer man fram till att grekerna behöver ett moratorium, en paus, så de får möjlighet att bygga något som kan växa. Tyvärr är det ju också i dagsläget närmast utopiskt att tro att skattemoralen eller för den delen indrivningen av skatter ska funka från en dag till en annan. Resultatet i sin helhet blir att en krympande ekonomi blir allt mindre.

Otillräcklig kompromiss

Grekerna vill också ha något med sig – skuldnedskrivning. Ett rimligt krav eftersom skulderna är för stora för Grekland att klara vilka raketprognoser man än väljer. Ett krav som Internationella valutafonden och Tysklands finansminister accepterat (dock är omfattningen högst oklar) men som flera euroländer vänder sig emot. Kompromissen, som inte är svår att se framför sig, är att det blir någon form av skuldnedskrivning men knappast tillräckligt för att utgöra en nystart för Grekland.

Men målet var ju något annat. Så någon gång i morgon bitti så kommer ett luciatåg (du får fantisera ljuskronorna) av finansministrar paradera ut ur förhandlingssalen i Bryssel med massor av ljus i håret – alla fick bli lucia!