När den Islamiska staten lägger upp en ny propagandafilm av sitt senaste våldsdåd är musiken i bakgrunden ofta densamma. Sången Saleel el Sawarem – Klangen av skarpa svärd på arabiska – är tänkt att inge skräck hos tittarna.

Men i Egypten har musiken gjorts till ett skämt. På Youtube finns mängder av klipp där musiken mixats om med populär egyptisk dansmusik.

En video visar två maskerade kvinnor i svart som håller upp sina knivar mot kameran. Framför dem på knä står en kvinna klädd i en orange fångoverall. Istället för att använda knivarna börjar alla tre kvinnorna dansa

– Folk älskar de här filmerna för att de får skratta åt det som är tänkt att inge skräck, säger Rasha Abdullah som är docent i masskommunikation på American University i Kairo.

”En överlevnadsinsikt att skämta”

Satiren om den Islamiska staten tog ny fart i Egypten efter den fruktansvärda nyheten om de 20 egyptiska gästarbetare som halshöggs av terroristgruppen i Libyen i februari. Den egyptiska armén svarade med luftanfall mot Libyen. Samtidigt gjorde de hemgjorda filmerna som driver med terroristerna stor succé på sociala medier.

– Det är en överlevnadsinstinkt att skämta med det som skrämmer oss. Egyptier är kända för att göra humor av allt, säger Rasha Abdullah.

Men egyptierna är knappast ensamma i Mellanöstern om att skratta skräcken rakt i ansiktet. Det libanesiska bandet el Rahel el Kebirs sång om den Islamiska statens ledare Abu Bakr Al Baghdadi börjar som en hyllning, men går snart över i en ironisk drift med den fruktade terroristledaren.

– Alla har sitt sätt att möta terroristerna. En del tar till vapen. Vi väljer att skratta åt dem, säger bandets grundare Khaled Sobeih när SVT Nyheter träffar honom i Beirut.

”Folk längtar efter skratt”

Sedan militären tog över makten i Egypten sommaren 2013 har yttrandefriheten begränsats kraftigt och det har slagit hårt mot satiren. Rasha Abdullah menar att den vassa satiren i de stora medierna i stort sett tystnat.

– Det är därför detta blir en så stor succé. Folk delar filmerna eftersom de längtar efter att få skratta, säger hon.

Libanon har kanske Arabvärldens mest vidsträckta yttrandefrihet. Ändå finns det uppenbara gränser för vad som kan sägas på scenen. Khaled Sobeih menar att det är betydligt farligare att kritisera shiamuslimska Hizbollah som strider på regimens sida i Syrien än att kritisera den Islamiska staten. Gruppen nämner inte Hizbollah-ledaren Hassan Nasrallah vid namn.

– Vi väljer ord som gör att alla i publiken förstår vem vi syftar på, säger Al Rahel Al Kebirmedlemmen Sandy Chaumon.