Lägrets invånare ägnade dagarna åt att mestadels göra ingenting. De väntade. I skymningen varje kväll gick hundratals av dem den milslånga sträckan bort till järnvägsspåren som leder under Engelska Kanalen för att försöka smita ombord på något av tågen till Storbritannien.

Det går nästan aldrig. Stämningen är minst sagt uppgiven. Flera jag talar med berättar att de bott i lägret i månader och att de försöker trassla sig igenom, eller över de höga och kraftiga taggtrådsstängslen längs spåren. Då och då hör de talas om någon som lyckats. Därför stannar de.

Stängts tidigare

Men nu ska lägret alltså stängas. Igen. För ”Djungeln” har i olika skepnader och på lite olika platser funnits sedan 1999. Och ”Djungeln” har stängts tidigare. Hela lägret stängdes 2002 och sedan har delar av lägret stängts i olika omgångar, för att alltid återuppstå igen.

När vi går omkring bland snårbuskarna i på sandmarken där lägret är byggt är det uppenbart att vi inte är välkomna. Misstänksamheten mot oss går nästan att ta på. Och det är ju inte så konstigt. De lever i hopplös misär. Vi filmar deras elände.

Delat i sektioner

Men lägret är delat i olika sektioner efter invånarnas nationalitet. Sudaneserna vill absolut inte vara med på bild. Vi blir i princip bortkörda. Men några etiopier bjuder vänligt in oss och är gärna med på bild. Vi möter till och med människor som skrattar åt sitt eget elände.

Kanske ”Djungeln” nu faktiskt stängs för gott. Flyktingarna som bott där placeras i andra läger eller boenden. De måste ju på något sätt tas om hand. Några få av dem kommer att få åka till sina drömmars Storbritannien. Och kanske deras lycka kommer att bidra till att fattiga människor dröm om Europa hålls vid liv. Och en ny ”Djungel” återuppstår någon annanstans.