SVT:s Carina Bergfeldt på sjukhuset. Foto: SVT

Jag har aldrig varit med om något liknande

Uppdaterad
Publicerad
Krönika ·

Efter jordbävningen 2010 kom hjälparbetare från hela världen till Haiti. De kom med goda intentioner, och med kolera, till ett land som varit kolerafritt i över hundra år. Det tog FN sex år, fram till augusti i år, att erkänna rollen de själva spelat. På den tiden har 10.000 dött i sjukdomen. Samtidigt har 770.000 personer smittats av kolera på Haiti. Nu, sedan några dagar, är jag en av dem. 

Carina Bergfeldt

Utrikesreporter

Jag har varit med om mycket – jag har aldrig varit med om något liknande. Men sjukdomen har i alla fall tvingat mig att detaljstudera en av de hetaste frågorna i det kommande valet: USA:s sjukvård. 

Det börjar när man skrivs in på sjukhus.

”Religiösa preferenser? Vill du träffa en rabbi, präst, imam?”

– Nej.

”Har du några kostönskemål? Vegan, koscher?”

– Nej. 

”Om ditt hjärta skulle stanna, vill du bli återupplivad då?”

– Ja... Gärna.

”Vi hjälper alla som kommer”

Ett dygn senare ligger jag i ett rum med egen toalett, utsikt över parkeringen, och bedårande sjuksköterskor som kallar mig ”sweetie”, inkopplad med dropp och intravenöst antibiotika.

– Vi hjälper alla som kommer, berättar sjuksyster Christine samtidigt som hon tar mitt blodtryck.

– Vissa betalar själva, andra har försäkringar, och vissa kommer tomhänta, men alla får samma hjälp. Sån är lagen. Det är ett konstigt system eftersom de som inte har pengar vet att de inte behöver skaffa pengar eftersom de ändå får samma vård. Man kan nog konstatera att det inte fungerar så bra. Men jag tycker att det är tråkigt att ingen kandidat säger hur de vill lösa det. 

– Bridget-sötnos! Jag har lagt fram en handduk åt dig så du kan tvätta dig.

Det är dag två och jag har inte hjärta att säga till sköterskan Alice att jag egentligen heter Bergfeldt, inte Bridget, och att det är ett efternamn. Jag låter henne bara pyssla om mig och försvinner in i koleradimman.

Min kille är förvånad att jag har mat i munnen när vi pratar på min tredje sjukhusdag. Det är första gången jag får äta fast föda.

– Är det gott? frågar han.

– Jätte, mumlar jag.

– Vad äter du?

Jag tittar ned på maten och inser att jag inte har en aning. Köttet är nånstans mellan vitt och rosa. 

Carlton som kommer med maten jobbar, som så många andra här, 12-timmarspass. På så sätt hinner han servera frukost 07.00, lunch 12.30 och middag 18.00.

– Jag är ganska trött när dagen är över, säger han och frågar vad jag vill ha till frukost i morgon. 

”Ska jag be för dig?”

Ett, två, tre. På den fjärde dagen ska det ske. Ny människa nummer 43 knackar på dörren. Hon har ett anteckningsblock och frågar samma saker de andra gör. Tills hon byter ämne. 

– Ska jag be för dig? Frågar Janet som varken är läkare eller sjuksköterska utan tillhör bönegruppen som går runt på sjukhuset. Frivilligt, obetalt.

Jag föreslår att hon fortsättningsvis kanske ska introducera sig med denna tillhörighet och hon svarar med att välsigna mitt tillfrisknande och lämnar rummet.

Nu gryr min femte dag på sjukhus och om några timmar är det dags att skrivas ut. På teven har skådespelet jag egentligen skulle varit på i natt, om inte ödet velat annorlunda, precis avslutats. 

– Vad sa de? Frågar sjuksyster Jacquie som sticker in huvudet.

– Donald Trump har nyss kallat Hillary Clinton för en 'äcklig kvinna' och hon svarade med att han är den farligaste personen som någonsin kandiderat till president, svarar jag.

– De där båda, säger hon och stänger dörren. 

Hur ska sjukvården lösas?

Ord betyder saker. Och rätt ord kommer aldrig. Sjukvården, den valfråga som klassas som ”mycket viktig” av 74 procent av amerikaner i stort och 100 procent av människorna som vårdat mig – berörs inte bortom att han ska ”stoppa Obamacare” och hon ska ”fixa Obamacare”. 

Christines fråga, ”Hur?”, ligger obesvarad. Efter debatten frågar jag ändå henne vem hon väljer.

– Jag kommer rösta på Libertarianerna, säger hon och suckar. En röst på endera av de där är en bortslösad röst.

Hon försvinner iväg men knackar senare på min dörr. Jag frågar om hon ville tillägga något. Hon skrattar.

– Va? Om valet? Nej, det har jag släppt. Jag kom för att ge dig en kram, du har skrivits ut när jag är tillbaka. Lycka till, sweetie.

När hon omfamnar mig flimrar Haiti förbi i mitt medvetande. Jag är fullproppad. Av dropp. Av antibiotika. Av omtanke. Fyra läkare som undersökt mig säger att jag är återställd om en vecka. På Haiti går det en läkare på 7.180 personer, jämfört med en på 365 här.

En annan patient kommer snart få mitt rum med eget badrum. På Haiti saknar 72 procent av befolkningen en toalett hemma. 

Efter att det politiska systemet helt rasat samman till följd av naturkatastrofer och korruption så har det nu, under tiden jag legat på sjukhus, utlysts ett nyval om en månad, i hopp om att få landet på rätt spår. Det är således två viktiga val i den här delen av världen i november. 

Jag hoppas att sjukvårdsfrågan får mer uppmärksamhet under valet på Haiti än det får här. 

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.