– Det här är de äkta papperen. Det är den jag egentligen är. Och det här är dokumenten som gjordes upp av adoptionsbyrån för att underlätta min adoption, säger Jane Trenka.
SVT:s Korrespondenterna träffar Jane i hennes lägenhet i Seoul och tittar på hennes identitetspapper. Hon visar på skillnaderna mellan hennes äkta dokument och det underlag som de koreanska myndigheterna skickade med henne i samband med adoptionen till USA i början av 70-talet.
Papper förfalskades
Myndigheterna hade förfalskat hennes papper. Hennes namn och födelsedatum ändrades. Myndigheterna dolde också det faktum att hennes föräldrar var gifta – hon var inte alls föräldralös. Men hennes nya familj i USA fick uppgiften att hon och hennes syster, som adopterades samtidigt, båda var föräldralösa. Adoptionskritikerna i Sydkorea hävdar att de allra flesta adoptionsdokument vid den här tiden blev förfalskade. Allt för att underlätta adoptionsprocesserna.
– De ljög och förvrängde fakta, säger hon. Vi borde aldrig ha sänts i väg och USA borde aldrig ha gett oss några inresevisum.
Sydkorea var det första stora adoptionslandet. Efter Koreakriget fanns många föräldralösa barn och en amerikansk kristen organisation började organisera adoptioner till USA. Sedan dess har mer än 200.000 barn lämnat landet för att bli adoptivbarn.
Striktare syn på adoptioner
Jane Trenka har, tillsammans med andra återvändande adopterade, haft stor inverkan på debatten om Sydkorea som adoptionsland. I dag har den sydkoreanska regeringen en striktare syn på adoptioner. Nya regler har införts. På tio år har antalet adoptioner minskat från runt 1.500 barn årligen till bara cirka 150 adopterade barn.
Jane Trenka företräder en organisation som arbetar för de adopterades rättigheter i Sydkorea, TRACK. Den arbetar för att adopterade alltid ska ha rätt till information och uppgifter om sitt ursprung. TRACK kräver också att adoptionsprocessen ska vara omgärdad av en rad restriktioner, till exempel att rådgivning borde vara obligatoriskt för alla föräldrar som vill adoptera bort sina barn. TRACK vill också att att Sydkorea ger ensamstående mammor ekonomiskt bistånd. I dag är det fortfarande svårt att klara sig som ensamstående mamma i Sydkorea.
Tillbaka i Sydkorea
Janes amerikanska familj ville aldrig riktigt gå med på att hon hade en koreansk familj. För tjugo år sedan åkte Jane tillbaka till Korea för att söka upp sin biologiska mamma och för sju år sedan flyttade hon tillbaka för gott.
– Tanken på den tiden var att man skulle integrera barnen i familjen och samhället, säger Jane. Föräldrar skulle behandla barnen som sina egna biologiska. Och man skulle inte tala om det koreanska ursprunget.
Mötte rasism i USA
Men många av de koreanska barnen mötte en daglig rasism, i ett USA som såg på dem som annorlunda.
– I skolan mobbades jag för mitt utseende varje dag, berättar hon. Och jag fick så mycket ångest att min mor började ge mig godis för att få mig att gå på skolbussen. Men det var aldrig någon som pratade om det här, inte mina föräldrar och ingen på skolan.
– De hade säkert varit riktigt fina föräldrar för ett barn som var biologiskt deras, men jag tror att de inte visste hur de skulle handskas med rasskillnader.
Brutit kontakten med adoptivföräldrarna
I dag har hon ingen kontakt med sin amerikanska familj längre – de vill heller inte ha kontakt med Jane, de är upprörda och ledsna för att hon har flyttat tillbaka till Sydkorea.
– Jag har varit ledsen och arg och frustrerad, säger hon, sedan jag var fem år gammal. Så efter att ha försökt i tjugofem år har jag bara givit upp tanken på att ha en bra kontakt med dom.