Bengt Norborg och Linda Hörnqvist reser genom ett Bhutan som är lite större än Jämtland och bara har 750.000 invånare. Landskapet är svindlande vackert och ett lugn präglar även huvudstaden Thimpu. Det är världens enda huvudstad utan trafikljus, i stället står en trafikpolis i den mest trafikerade korsningen.
– Vi tror på enkelhet, inte på att leva vårt liv i skyskrapor. Vi tänker inte åka till månen, säger antropologen Tshering Phuntsho på Centre for Bhutan Studies.
Lyckoindex styr beslut
Här talar man om bruttonationallycka, GNH och inte om bruttonationalprodukt, BNP. Man försöker mäta lycka på fler sätt än bara som högre standard, mer tillväxt och mer prylar.
– GNH handlar om att undersöka och värdera relationer, att människor ska vara delaktiga i samhället, kunna leva i samklang med naturen, regeringen och folk omkring sig. Vi kan inte stå emot globaliseringen och vi säger inte nej till pengar. Men när man har nått en viss levnadsstandard så ökar inte lyckan längre, och då måste man hitta andra alternativ, säger Tshering Phuntsho.
Det finns många sätt att mäta lycka. I internationella undersökningar toppar ofta Skandinavien listan och ibland är det Latinamerika. Men Bhutan har sin egen metod. Myndigheterna undersöker invånarnas lycka regelbundet enligt många olika parametrar och stor vikt läggs vid att människor ska kunna leva i samklang med naturen. Mätresultaten ska användas av myndigheterna när de fattar beslut. Om till exempel ett byggprojekt bedöms minska människors lycka, blir det kanske inte av.
Slutet land öppnas
Förr i tiden var Bhutan en medeltida monarki isolerad av bergen, en mur mot den moderna världen. Ända tills för 60 år sen, då landet sakta öppnades. De fick tv 1999, sen kom internet och mobiltelefonerna.
Det är fattigt, men man ser ingen direkt misär. Tillväxten har varit god. Inkomsterna kommer i huvudsak från turism och vattenkraft man säljer till Indien. De flesta här bor på landet, som jordbrukaren Um Kinlay. Hon säger att hon blir lycklig av att jobba på sina fält.
– Att arbeta och vara frisk, och ha mat på bordet – det är lycka för mig. En bhutanes som har tillräckligt mycket att äta och är frisk är lycklig. Utbildade personer åker till stan och letar efter jobb och lever lyckligt där. I byarna arbetar vi på fälten och äter och så går dagarna, säger hon.
Senkommen demokrati
Lyckomätningarna startade för 40 år sen, men Bhutan höll sina första parlamentsval för bara sex år sen. Och medan landet gradvis öppnas och påverkas utifrån växer också ifrågasättandet av makten. En del pekar på elitens dubbelmoral.
– Ledarna säger att lyckoindex är det enda rätta. Och jag håller visserligen med, men de åker ut i världen och marknadsför GNH, och sen räknar de ändå på hur mycket de tjänade i traktamente när de var på resa. De sätter sina barn på utländska universitet och formar en ny elit, säger Supe Tenzin Dorji, som är journalist och en av Bhutan populäraste radioröster.
Han är inte särskilt imponerad av den politik som förs allt medan klyftorna i landet växer. Men han säger också att han älskar att komma tillbaka till sitt land när han har varit utomlands.
– Jag får den där känslan av att “Ahh! Det här är vad turister betalar 250 USD om dagen för”. Och när jag kommer ut ur planet och får dra in den friska bergsluften så vet jag: “Ok, det är här jag hör hemma”.