Familjen Rodriguez har förvandlat sin lägenhet i Havanna till en provisorisk pizzaresturang. Alla hjälper till, mamma Luli Rodriguez, systrar och man. Sonen bakar pizzor i det minimala köket. Maten säljs via ett fönster i vardagsrummet.
Kunderna köar på gatan och hämtar maten ur en lucka. Här bedrivs en ny sorts kubansk affärsrörelse som kallas ”för egen räkning”. Ord som privat företagande är fortfarande bannlyst.
– Vi säljer glass, pizza, drycker, chips, något för alla smaker, berättar Luli Rodriguez för SVT.
Dyrt land att leva i
80 procent av alla kubaner har varit statligt anställda med en månadslön på några hundralappar. Sedan det blev tillåtet att tjäna pengar har småföretagandet här i Havannas slitna gränder exploderat, för folk är urfattiga och Kuba ett dyrt land att leva i, en liter mjölk kostar 20 kronor. Varje cent man kan tjäna är viktig.
– Vi måste förstås betala skatt men det blir ändå en liten vinst, berättar Luli.
Turister tar gärna en tur i de gamla amerikanarna från 50-talet som mirakulöst nog fortfarande rullar på Havannas gator och som underhålls med hjälp av insmugglade reservdelar från USA.
Turisterna far förbi på strandpromenaden och tar bilder av den amerikanska beskickningen som snart väntas bli ambassad. Det är en betongkloss från 70-talet som USA hyr. De vackra gamla palatsen får ”vänner till den kubanska revolutionen”, som Nordkorea, disponera gratis.
Fastighetsboom väntas
Det historiska beskedet att USA tar bort Kuba från listan över terroristländer var det sista hindret för länderna att återuppta sina diplomatiska relationer. Nu väntas en fastighetsboom – här i Havanna ligger kanske världens mest åtrådda fastighetsbestånd som exilkubaner nu börjat köpa upp via sina kubanska släktingar. Med det magnifika läget vid havet och nära till Miami spås fastighetsmarknaden bli glödhet.
Det är lätt att först bli bedårad av palmerna och den karibiska miljön men man blir snart bedrövad över det påtagliga förfallet. Husen är förfallna och det saknas butiker. Havannas enda galleria gapar tom.
Ändå finns det flera tecken på de allt varmare relationerna. Det första charterbolaget har börjat trafikera sträckan New York – Havanna. Resebegränsningarna har i praktiken upphört att gälla.
Några amerikanska företag har redan etablerat sig här, som Netflix som tillhandahåller filmer och tv-serier. Bara fem procent av Kubas befolkning har råd med internet (på vårt hotell kostar det fyrtio kronor för en timmes surf). Men de som har råd bjuder in grannar på hemmabiokvällar, mot betalning. Så nu kan kubaner titta på amerikanska serier som ”House of Cards”.
Vill ej öppna för demokrati
Medicinsk turism väntas bli en ny lönsam inkomstkälla för det läkartäta Kuba då amerikaner kan få söka sig hit för billigare och alternativ sjukvård.
Men vad turisterna inte ser är hur Castroregimen samtidigt skärpt sin övervakning. Enligt människorättsexperter SVT talat med ökade antalet trakasserier och anhållanden under mars månad. Konflikten är tydlig – en totalitär regim där tillväxten stannat upp, där biståndet från Venezuela minskar och där man nu behöver investeringar och dollarflödet från väst.
Samtidigt vill man inte öppna upp landet för demokrati och pressfrihet. Kubaner vet att de lever i en effektiv polisstat, snabbarresteringar där folk slängs i fängelse utan förklaring är vanligt, efter en knapp vecka släpps folk men alla vet att man är övervakad.
Ingen självklar utmanare om makten
Men frågan alla utländska bedömare ställer sig är hur länge Castrodynastin ska kunna behålla sitt järngrepp? Castrofamiljen kontrollerar alla viktiga poster och militären uppges kontrollera den lukrativa turistindustrin.
Oppositionen har flytt till USA, där det i dag lever två miljoner exilkubaner. USA har med sina generösa migrationslagar för kubaner indirekt stött Castrofamiljen genom att alla oppositionella kunnat bosätta sig i USA.
Kvar här finns inga självklara utmanare eller efterträdare om makten. Men en snöboll är satt i rullning och med den markant ökade närvaron av utländska besökare och företag vet ingen riktigt vart Kuba är på väg.