En sak är säker: Det innebär inte en återgång till läget som det var före den 30 september 2015 när det ryska bombandet började.

Ryssland har byggt upp en militär infrastruktur i Syrien som gör att det blir lättare att komma tillbaka om man anser detta nödvändigt. Ryssland har ökat sitt avtryck i Syrien – och i Mellanöstern.

Andra hjälpare

Ryssland förfogar nu – som då – över en flottbas i staden Tartus. Man har också byggt upp en flygbas i provinsen Latakia. Det är oklart hur mycket av de ryska stridskrafterna som dras tillbaka.

Dessutom finns det andra militära hjälpare till syriska regimen kvar på slagfältet: Iran och det libanesiska milisen Hizbollah, som också stödjer al-Assad. Plus alltså den syriska armén.

Det märkliga med den ryska förklaringen är att man menar att man har uppnått sina mål med aktionen i Syrien.

Men det märkliga med den ryska förklaringen är att man menar att man har uppnått sina mål med aktionen i Syrien.

De första uttalandena i höstas sa att målet var terroristorganisationen IS Men IS finns i allra högsta grad kvar.

Bombat många civila mål

Men det antyder snarare vad de ryska målen egentligen var: Att stödja den syriske diktatorn Bashar al-Assad och hjälpa hans armé att ta tillbaka områden som behärskades av den syriska opposition, som riktade sig mot al-Assad. Ryssland pekar dock på att man också bombat IS-mål, medan väst menar att man framför allt bombat andra mål.

I detta sammanhang har Ryssland av väst och av den syriska oppositionen anklagats för att ha bombat många civila mål och ha dödat många civila, vilket Ryssland förnekar.

Men ett frågetecken är vilken hållning Ryssland idag har till al-Assad. För några månader sedan kom rykten att Ryssland försökt övertyga al-Assad att avgå, vilket han ska ha besvarat med ursinne.

Det kan vara bara ett rykte. Men eftersom Ryssland nu säger att man vill nå en uppgörelse i de precis påbörjade fredsförhandlingarna i Genève, har det skymtats en klyfta mellan Syrien och Ryssland.

Nu är det allvar

Syrien har före fredssamtalen förklarat att varje försök att diskutera al-Assads framtid är ”en röd linje” som inte får överträdas. Om detta tas upp bryts förhandlingarna av den syriska delegationen.

Ryssland på sitt håll har talat om att det nu handlar om konkreta, handfasta fredsförhandlingar – en signal till den syriska sidan att det nu är allvar med samtalen om fred.

Det finns bedömare som menar att det ryska tillbakadragandet skulle vara ett försök att sätta press på förhandlingarna om en fred, precis som västländerna länge krävt.

Genom att man minskar stödet till al-Assad blir pressen på honom större att försöka nå ett fredsavtal. Samtidigt tror de flesta bedömare att Ryssland inte utan vidare skulle överge al-Assad.

”Bra tecken”

Men Rysslands mål på längre sikt handlar i hög grad om att få behålla ett inflytande i Syrien även med en ny ledare. Syrien kan ses som Rysslands enda nära allierade i Mellanöstern – den positionen vill man behålla.

Al-Assads ilska kan vara spekulationer, men en talesman för det främsta samlade oppositionsorganet, Högsta Förhandlingskommittén, HNC, har försiktigt yttrat sig om att detta: Om det är sant, är det ett bra tecken och en bra start för en politisk lösning.

Frågetecknen om Ryssland ändrat hållning till Syrien blev så stora att den syriska regeringen måste gå ut med ett meddelande att den ryska beslutet skett i stort samförstånd.

Man kan säga att Ryssland kan dra sig (delvis) tillbaka och notera en rad segrar genom sitt ingripande i Syrien:

Fått starkare fotfäste

Man har hindrat att utländska (läs: västliga) makter kan genomföra ett regimskfte. Man har uppnått att Ryssland ses som en global aktör utan vilken inget kan uppnås (Till skillnad från den diplomatiska isolering som Ryssland hotades av efter Ukraina-krisen.)

Man har fått ett starkare fotfäste i Syrien och kan av Mellanöstern-länder ses som en viktig aktör i den syriska krisen. Man har stärkt al-Assad, sin egen allierade. Och man har kunnat gå till attack och eliminera en rad ryska jihadister som deltagit på IS-sidan. Man kan visa på ett slags seger för den egna befolkningen – och världen.

Man kan visa på ett slags seger för den egna befolkningen – och världen.

Det kan också finnas ett ekonomiskt motiv: Det kostar pengar att upprätta den militära beredskap som Ryssland har haft i Syrien. Och den ryska budgeten och den ryska ekonomin är nu hårt ansträngda.

Det finns också en automatisk risk i sådana här operationer, att de, om de drar ut på tiden, blir allt mer omfattande och allt kostsammare.

Symbolik

Men fortfarande kvarstår frågetecknen på västsidan. Många bedömare som uttalar sig bekänner att de inte riktigt vet vad allt detta betyder. Än en gång har Vladimir Putin lyckats med att överraska.

Beslutet offentliggjordes en dag före årsdagen av starten på det nu femåriga inbördeskriget och dagen innan fredsförhandlingarna i Genève börjar på allvar. Det finns ett drag av symbolik i det hela. Putin vill visa att Syrienkrisen bara kan lösas om Ryssland är aktivt.

Samtidigt kan det sägas att det redan på ett tidigt stadium från rysk sida sades att inhoppet i Syrien inte skulle bli ett långvarigt engagemang – till skillnad från president Obamas uttalanden som talar om ett långvarigt krig mot IS. Skillnaden är ju – enligt väst – att Ryssland inte var så intresserat av IS som av al-Assads motståndare.

Ny hoppfullhet

Det råder nu en bräcklig vapenvila i Syrien som verkar ha gett många kvarvarande syrier en ny hoppfullhet att krisen kanske är över.

Uppgifterna om det ryska tillbakadragandet kan ses i det perspektivet, om man vill vara optimist.

Men fortfarande återstår alltså dimmorna runt Putins beslut. Det går bara att säga: Framtiden får utvisa vad det här egentligen betyder för den efterlängtade freden i Syrien.