Först det stora Medelhavet med meterhöga vågor, och sedan långt där borta en liten svart prick i kikaren. En liten läckande båt med dussintals, kanske hundratals, människor ombord.
Det var proportionerna som först slog sjuksköterskan Johanna Haddad, 28 år från Stockholm, när hon gav sig ut med Läkare utan gränser i mitten på mars i år. Det, och hur undermåliga de läckande och överlastade båtarna var.
– De är chanslösa, det är som gjort för att de inte ska komma fram, säger Johanna, som kom hem för några dagar sedan efter tre månaders hjälparbete.
Gick inte att värja sig
Det gick inte att värja sig från de starka intrycken, trots att det inte var första gången Johanna Haddad var ute på uppdrag för Läkare utan gränser. Förra gången arbetade hon också med flyktingar, men då i grekiska Idomeni vid de provisoriska läger som växt fram under flyktingkrisen. På land.
När FN i tisdags uppmärksammade internationella flyktingdagen gick man också ut med årets dystra dödssiffror för flyktingar och migrationer på Medelhavet. Nästan 2.000 människor har drunknat hittills i år. Många av dem som klarar resan har fått utstå hemska övergrepp – misshandel, tortyr, modernt slaveri, våldtäkt.
LÄS MER: 2.000 döda på Medelhavet i år
Vårdade tolvårig pojke
Särskilt utsatta är barn, varav många kommer själva utan sin familj. Johanna Haddad minns särskilt fallet med en tolvårig pojke som hon vårdade på båten för magsmärtor. När de nådde land kollapsade pojken som fick föras direkt till sjukhus.
Mötet med pojken satte djupa spår.
– Det var bara så fruktansvärt. Ett barn som har vandrat i öken, som har lämnat sin trygghet och lämnat sin familj och trygghet hemma, säger hon.
Rörande medmänsklighet
Johanna jobbade nästan hela tiden ombord på Läkare utan gränsers ena båt, en av två som organisationen har ute på Medelhavet. Arbetet var blandat – inte bara sjukvård utan också att arrangera apoteket ombord, eller prata med libyska kustbevakningen.
LÄS MER: Bra väder ger många migranter på Medelhavet
Trots allt lidande hon har sett säger Johanna Haddad att hon ändå skulle åka tillbaka och jobba igen, om hon fick chansen. Och även om hon har tagit del av hemska öden så dröjer sig medmänskligheten hos de som korsar havet kvar.
– Trots att de har haft det så svårt så kan de le, och skratta och ta hand om varandra. Det är vackert, säger Johanna Haddad.