– Ja, det är ju alldeles otillräckligt förstås. Vi vet ju med stor säkerhet att 3,5 grader vore en katastrofal situation för miljontals människor. När vi går över två grader så går vi in på okänd mark där vi inte vet jordens buffringsförmåga, säger Johan Rockström, professor vid Stockholms universitet till SVT Nyheter.

Det överhängande målet, som världens länder har enats om, är att den globala temperaturökningen inte ska överstiga två grader celsius i slutet av detta sekel. Och det för att förhindra de mest katastrofala effekterna av ett varmare klimat.

Glapp på 1,5 grader

Senast i dag, den 1 oktober, ska FN:s 193 medlemsländer meddela sitt lands åtaganden om utsläppsminskningar under de kommande åren. Det finns inga specifika krav, utan varje land väljer själv vilken nivå man tycker är rimlig.

Hittills har 108 länder inkommit med sina bud. SVT Nyheter har med hjälp av, den amerikanska icke vinstdrivande klimatorganisationen, Climate Interactives summerat vad löftena räcker till och i nuläget pekar de mot en global ökning av medeltemperaturen med 3,5 grader. Alltså ett gap på en och en halv grader.

Enligt FN:s klimatpanel, IPCC, måste världens utsläpp ner till noll till år 2060-70 för att klara tvågradersmålet. 

– 3,5 grader kan mycket väl också bli fyra-fem grader för det kan ha en självförstärkande effekt om exempelvis haven vid en uppvärmning på över tre grader inte orkar ta upp mer koldioxid, säger Johan Rockström. 

Kompassnålen i rätt riktning

Men trots att det är ett stort gap mellan vetenskapen och klimatlöftena tycker Johan Rockström att de bud som ligger på bordet är mer än vad man hade förväntat sig.

– Det är ju ändå två månader kvar till toppmötet och vi är inte direkt överraskade att inte alla länder rapporterat in sina löften. Det vi märker tydligt ändå är att det blåser en ny vind i klimatsamtalen. Kina, Brasilien och USA har klivit fram i klimatpolitiken och många ser att det lönar sig att lämna oljeeran bakom sig. Siffrorna är jätteviktiga, men jag tycker att kompassnålen pekar i rätt riktning.

Indien – den sovande jätten

I dag är det Kina som släpper ut mest växthusgaser, följt av USA, EU och Indien. Tillsammans står de för drygt 50 procent av de globala utsläppen.

Kina kommer att öka sina utsläpp ända fram till 2030 innan de vänder ner, men i sin klimatplan lovar de att slösa mindre med energi och satsa stort på sol och vindkraft.

USA och EU bedöms ha lika höga klimatmål, även om siffror och årtal skiljer sig åt. USA ska minska sina utsläpp med 27 procent mellan 2005 och 2025, EU ska minska med 40 procent mellan 1990 och 2030.

– Men så har vi den sovande jätten Indien som inte har börjat springa än. De släpper ut väldigt lite per capita i dag, men när Indien får fart på sin tillväxt finns en risk att de väljer en ohållbar väg med fossil energi, när världen i övrigt går en grönare väg. Det kan vara de som avgör framtiden, säger Johan Rockström.

Vill se en prislapp på kolet

För att världen ens ska komma i närheten av att nå tvågradersmålet är det, enligt Johan Rockström, ett globalt styrmedel som måste till.

– Vi måste få ett globalt pris på kol. Det vore det absolut bästa och effektivaste att alla fossila investeringar får ett straffpris.

Han är övertygad om att vi kommer få ett klimatavtal i Paris i december, men att det inte blir ett juridiskt bindande avtal oroar honom.

– I grunden är jag orolig över den här frivilliga modellen som klimatförhandlingarna har tagit. Istället för ett juridiskt bindande avtal, så har vi en frivillighet där allas bud ser väldigt olika ut. Risken är ju att det är lätt att lova, men inte lika lätt att leverera.

–  Jag hade föredragit den gamla Kyotomodellen med juridiskt bindande avtal, nu för alla länder. Man kan väl säga att jag är nyktert pessimistisk.

Kyoto ska ersättas med Paris

Kyotoprotokollet är en internationell överenskommelse, som slöts i japanska Kyoto 1997. Avtalet, som trädde i kraft den 16 februari 2005, hade som mål att de årliga globala utsläppen av växthusgaser skulle minska med minst 5,2 procent från år 1990 till perioden 2008-2012. Avtalet är bindande, men omfattas bara av i-länderna. 

På klimatkonferensen i Doha 2012 blev det enighet om att förlänga avtalet till år 2020. Och nu ska ett nytt klimatavtal ersätta det.

– Men samtidigt får det bästa inte bli det godas fiende. Fördelen med frivillighet är ju också att man kan revidera efter hand. Kan vi få ett tufft rapporteringsverktyg och en stabil finansiering på plats i Paris kan det bli ett bra avtal, säger Johan Rockström.

Ingen flopp som i Köpenhamn

Klimatmöten hålls varje år, men det senaste av den här digniteten och med stora förväntningar var det i Köpenhamn 2009. Då flög stats- och regeringschefer in från jordens alla hörn, men något avtal blev det inte och det betraktas mer eller mindre som en flopp.

Vad är det som talar för att det inte blir likadant den här gången?

– Det kommer inte bli en flopp. Det vet vi redan. Skälen är många. För det första blåser det en ny vind i klimatsamtalen där man ser mer ansvar och möjligheter istället för tvång och uppoffring.

– För det andra är den politiska medvetenheten mer mogen och mer aktiv nu. För det tredje, som är en ren välsignelse, är att världens stats- och regeringschefer träffas för tredje gången samma år. Nu senast i New York förra veckan. Nu är det inte bara miljöministrarna som pratar utan världens ledare som är insatta och engagerade i klimatfrågan.

– Obama kommer inte att landa på Charles de Gaulle utan att veta att det kommer bli ett lyckat avtal. Och detsamma gäller för Merkel, Hollande, Xi Jinping, Modi och de andra stormakterna, avslutar Johan Rockström.

Klimattoppmötet hålls i Paris 30 november-11 december.