När upproret mot Assadregimen bröt ut våren 2011, skyllde den syriska regimen på utländska terrorister. Men en stor del av omvärlden såg upproret som en reaktion på en 40 år lång diktatur. Regimen svarade på protesterna med att skjuta på obeväpnade demonstranter med skarp ammunition. Efter ett halvår fick delar av oppositionen nog. De började skjuta tillbaka.
Regimen satte nu successivt in hela sin våldsapparat mot rebellerna och den obeväpnade civilbefolkningen: artilleri, attackhelikoptrar, stridsflyg, vakuumbomber, kulsplitterbomber och efter hand också missiler och i några enstaka dokumenterade fall också kemiska vapen.
Stöd från EU och USA uteblev
Men det politiska och retoriska stöd EU och USA gett oppositionen stannade vid ord. Däremot fick den redan före kriget militärt starka regimen fortsatt militärt stöd från sina allierade i Ryssland, Iran och Irak och på senare tid också från libanesiska Hizbollah. Rebellernas vädjan om militär hjälp från EU och USA fick kalla handen. Däremot började länder som Qatar och Saudiarabien att smuggla in vapen till rebellerna, delvis med hjälp av amerikanska CIA.
Qatar och Saudiarabien stödde rebellerna för att de bekämpade ärkefienden Irans nära allierade, den syriska regimen; inte av omsorg om den syriska framtida demokratin. Resultatet blev att vissa grupper favoriserades framför andra. Samtidigt saknades ett gemensamt militärt kommando. Den militära kampen mot regimen blev därför ineffektiv. Och eftersom regimen svarade med oproportionerligt våld drabbades civilbefolkningen hårt, utan att någon grupp på allvar kunde försvara civilbefolkningen.
Kampens motiv förändrades
Den så kallade Fria syriska armén, i väst sedd som oppositionens legitima militära gren, var i själva verket en ganska isolerad grupp av officerare som deserterat från Assadregimen. Och när allt fler militärt tränade och välutrustade så kallade jihadister, gudskrigare, strömmade till Syrien, tappade den Fria syriska armén ännu mer i prestige i syriernas ögon. Jihadisterna var ofta mera disciplinerade och framgångsrika i striderna mot regimen än, den av väst stödda, Fria Syriska armén.
Motivet för motståndet från början var att göra sig av med en odemokratisk regim. Men efter hand förändrades skälen till varför olika grupper slogs. Vanliga syrier slogs för att de var ursinniga på att regimen dödade deras familjer och bombade deras hus. Kurderna slog för att de ville bli självständiga, medan jihadisterna kämpade för att de ville bygga upp en homogen sunnitisk gudsstat utan kristna, minoriteter som alawiter, druser och shiiter.
Attackerades med kemiska vapen
Sommaren 2012 sa president Obama att användningen av kemvapen var en gräns. Passerades den gränsen skulle USA ge rebellerna militär hjälp. Och när så småningom en del fall av mindre kemattacker dokumenterades, lovade både USA och Storbritannien att ge militär hjälp till rebellerna. Men den militära hjälpen kom aldrig att omfatta de vapen rebellerna bett om, utan inskränkte sig till skottsäkra västar, kommunikationsutrustning och datorer.
I slutet av augusti attackerades några rebellkontrollerade förorter till huvudstaden med kemiska vapen. Ett stort antal civila, många barn, dödades. Under något dygn efter attacken såg det ut som om USA skulle angripa regimmål med missiler som vedergällning. En stor del av Assads maktelit flydde till Libanon. Men när Obama tvekade, kom Assads maktelit tillbaka.
Och nu erkände regimen för första gången sitt stora innehav av kemiska vapen och gick med på att låta förstöra alla sina förråd av senapsgas, sarin och andra nervgaser. Plötsligt framstod Assad-regimen som en resonabel förhandlingspart. Det faktum att över hundratusen människor dödats av konventionella vapen, de flesta av regimen, var nu underordnat projektet med att förstöra kemvapnen.
al-Assads bild av kriget delas av omvärlden
Och de allt mer alarmerande rapporterna om kidnappade journalister, hjälparbetare och halshuggna kristna på de områden jihadisterna kontrollerar, fick också Assadregimen att framstå som ett mindre problem än de extrema rebellerna.
När så en allians av olika islamistiska rebellgrupper nyligen erövrade den Fria Syriska arméns högkvarter nära gränsen till Turkiet, såg sig USA och Storbritannien tvingade att reagera. De förklarade att den begränsade militära hjälp de gett Fria Syriska armén nu skulle stoppas i väntan på en utredning om vad som hänt.
Men alldeles oavsett hur läget i verkligheten ser ut på marken i Syrien, står det klart att president Bashar al-Assads ursprungliga bild av kriget, att regimen och regionen hotas av extrema terrorister, numera är en bild som till stor del också delas av EU, USA och omvärlden.