Ella Poljakova har eldfärgat hår, hårt sminkade ögon och bär uppkavlade skjortärmar. Hon närmar sig i rask takt ett gäng militärer som står och spärrar ingången till ett krigshospital. En av dem gör honnör mot henne. Hon är välkänd i militära kretsar. Ella Poljakova är ordförande för Soldatmödrarnas kommitté i Sankt Petersburg och hon har slagits för soldaters rättigheter i många år.
Militärerna utanför krigshospitalet är vänliga men bestämda. Poljakova får inte komma in.
– Vi har information om att det finns många sårade soldater som återvänt från Ukraina där inne. Men inte ens anhöriga släpps in, säger Ella Poljakova och berättar om hur en mamma tidigare på morgonen nekades att besöka sin sårade son som vårdas på hospitalet.
Ingen vet hur många som dött
Det blir allt svårare för myndigheterna att dölja att ryska soldater strider i Ukraina. Enligt Poljakova kommer det hela tiden uppgifter om nya leveranser av ”last 200”, den militära beteckningen för zinkkistorna som de döda soldaterna anländer i. Ofta kommer uppgifterna från anhöriga som berättat om sin döde son eller make i sociala medier. Hittills har ”last 200” rapporterats i Murmansk, Kostroma, Saratov, Magnitogorsk, Pskov, Rostov.
– Ena dagen kan det handla om nio döda, en annan hundra, men exakt hur många som dött vet vi inte, säger Poljakova.
När Soldatmödrarnas kommitté i Sankt Petersburg krävde en utredning om de döda soldaterna registrerades organisationen som utländsk agent. Det är en beteckning som organisationer som får utländskt stöd och anses bedriva politisk verksamhet kan få och som väcker mycket negativa associationer hos det ryska folket eftersom utländsk agent användes om spioner under Sovjettiden. Någon utredning om de döda soldaterna inleddes aldrig.
Misshandlad efter avslöjande
En som också gräver i de döda soldaternas öde är Lev Sjlosberg som driver tidningen Pskovskaja Gubernija. Han misshandlades till medvetslöshet efter att ha avslöjat hemliga begravningar av soldater i sin hemstad Pskov. Vi möter honom på det slitna sjukhuset där han vårdas för svår hjärnskakning. Sjlosbergs rum vaktas dygnet runt av civilklädd polis. Ett blåmärke vid ena ögon och några skrapsår vittnar om misshandeln. Men själv minns Sjlosberg ingenting av händelsen den närmsta tiden efteråt.
Sljosberg berättar att han ständigt får besök på sjukhuset av ryska och utländska journalister som undrar hur han lyckades avslöja historien om hur soldater från 76:e luftlandsättningsdivisionen skickades för att kriga i Ukraina.
– Det var inga större svårigheter. När ett tusen man skickas i väg i krig från Pskov som har två hundra tusen invånare vet hela staden det, säger Sjlosberg.
Tvingades förneka att maken dött
Officiellt skickade soldaterna på militär träning i Rostov nära gränsen till Ukraina. Men snart började det anlända kroppar. Den 20:e augusti skrev en fru till en av soldaterna på sin sida på den ryska motsvarigheten till Facebook, att hennes man Leonid, även kallad Lenja, dött och bjöd in till begravningen. Enligt Sjlosberg fick uppdateringen snabbt spridning i Pskov. Dagen efter fanns där en ny statusuppdatering: ”Leonid lever”.
– Men Lenja Kitjatkin levde inte och begravningen hölls, på en liten gravplats en bit utanför staden. Den var väl bevakad av militär och polis som inte släppte in några utomstående, säger Sjlosberg som menar att frun troligen tvingades ändra uppdateringen för att den väckte så mycket uppmärksamhet.
Nästa dag publicerades Pskovsja Gubernija den första artikeln om de hemliga soldaterna. Efter det började soldater och anhöriga själva ta kontakt med honom.
Nyligen publicerade hans tidning inspelningar av telefonsamtal som tidningen fått ta del av. I dem berättar bland annat en soldat från divisionen hur 80 av 90 man i hans kompani dödats i strider i Ukraina. Bland annat Leonid Kitjatkin nämndes bland de omkomna.
”– Jag gick bara bort lite, vände mig om, och så ’surr’- jag kastar mig i gräset, skit. I solrosorna, jäklar. Och beskjutning, skit. Jag reser mig upp, jäklar, alla ligger ner… Alla låg ner, jag reste mig, jäklar. Grabbar, de som fanns kvar, kom igen så förbinder vi dem, jäklar. Jag sprang fram till Lenja [Kitjakin], skit, vi förbinder. Jag ser att det är lönlöst att förbinda, benet är trasigt, höften är sönderslagen, det är slut helt enkelt.”
Militärerna känner sig förnedrade
Inspelningen fick Sljosberg från militärer som själva tröttnat på det hemliga kriget.
– När alla, från luftlandsättningstruppernas befäl till president Putin tiger, inte bara om förlusterna av soldater, utan om deras deltagande i striderna känner sig soldaterna förolämpade. De är beredda att kriga var som helst, men lagligt. De vet att det är brottsligt att åka och strida frivilligt i ett annat land. Det ger upp till sju års fängelse. De är rädda att de kan förvandlas till brottslingar över en natt. De är rädda att de inte kommer att få betalt för att kontrakten egentligen inte gäller. De som gav mig inspelningarna ser på kriget just på det sättet och de vill få ett slut på den här förnedringen de anser sig vara utsatta för.
Anhöriga vågar inte berätta
Det var samma natt som Sjlosberg fick inspelningarna som han misshandlades till medvetslöshet. Journalister som försökt besöka gravplatserna har också attackerats.
Under vårt besök i Pskov försöker vi få kontakt med anhöriga till de döda soldaterna. Men ingen vill prata med oss.
– De anhöriga är beroende av armén. Ofta är den som ligger vid armén familjens enda försörjare. Bolån, försäkringar och pensioner, ja hela livet hänger på armén. Om de anhöriga får order om att hålla tyst gör de det för att inte förlora det de har kvar.
Men Sljosberg vägrar, trots misshandeln att tiga. Detsamma gäller Ella Poljakova på soldatmödrarnas kommitté
– Även om det är svårt och alla göra allt för att tysta oss, får vi aldrig sluta berätta sanningen.