Ökenhettan slår in genom den öppna dörren på planet. Genom fönstret ser jag mina två kollegor lätta från startbanan på väg mot Istanbul. SVT har just sänt flera inslag om hur den etiopiska regimen har förfalskat bevismaterial och helt riggat gripandet av de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye.

Jag har tillbringat en natt i det lilla ökenlandet Djibouti, nu är jag på väg hem till familjen i Nairobi. De senaste tre nätterna har jag inte sovit många timmar. Inslaget jag gjorde om den förfalskade etiopiska bevisvideon slog minst sagt ner som en bomb och drog fullständigt ner byxorna på den etiopiska regeringen. Förmodligen kan jag besöka Etiopien först när nuvarande regim har fallit och riktigt demokrati har införts.

När dörren stängts och vårt plan taxar mot startbanan frågar jag flygvärdinnan om det serveras varm mat på vägen till Nairobi. Jag får svaret:

”We will get hot food onboard when we reach Addis.”

Jag sjunker ner i stolen och konstaterar att vi är på väg tillbaka till Etiopien för en oannonserad mellanlandning.

Några veckor tidigare

Mannen i telefonen säger sig ha nya avslöjande uppgifter kring gripandet av Martin Schibbye och Johan Persson. Trots att det är sent på kvällen vill han träffas på en plats som de flesta i Nairobi undviker efter mörkrets inbrott. Jag lyckas styra om mötet till en tryggare plats dagen efter.

Han är inte ensam när han kommer. Med sig har han en klanäldste som ska ha sitt ord med i laget om jag är en journalist värd att lita på eller inte. Vi sitter och pratar en stund om situationen i Ogaden och gripandet av Martin Schibbye och Johan Persson. Efter ett tag väljer jag att gå på toa för att de två männen ska kunna få en chans att utvärdera mig. När jag kommer tillbaka säger mannen som ringt mig:

”A friend of mine has defected from Ethiopia. He has material that shows the Swedish journalists was sent to jail with fabricated evidence. Do you want to meet him?”

Efter några dagar av arrangemang och telefonsamtal bestämmer vi oss att ses på en plats som vi tycker känns säker. Det finns mycket flyktingar och ONLF-medlemmar från Etiopien i Nairobi. Av de följer också att det finns en hel del agenter från den etiopiska underrättelsetjänsten närvarande. Därför måste vi vara försiktiga.

Första gången jag får se materialet inser jag direkt att det är ett viktigt avslöjande. Samtidigt inser jag att mannen som visar mig materialet, Abdullahi Hussein, nog sannolikt har skrivit under sin dödsdom i samma stund som det publiceras. Abdullahi har jobbat för etiopiska myndigheter och det var han som var ansvarig för publiceringen av filmen.

”They have allready realized I am gone. I can tell from my email.” säger Abdullahi. Eftersom han själv har jobbat inom den etiopiska administrationen vet han en del om hur den etiopiska säkerhetstjänsten jobbar.

”They know I am here in Nairobi and their guys on ground have started to look for me.” säger han.

Abdullahis familj är på väg ut ur Etiopien. Men de har inga pass med sig så det kommer att ta tid. Under de följande två veckorna möts vi på olika platser och diskuterar publiceringen. Samtidigt gör jag vad jag kan för att kontrollera hans bakgrund. Det är svårt. Men det som stärker min tro på Abdullahi är att han inte ställer några krav på Sveriges Television och han vill inte ha några pengar för materialet.

”I am doing this for the people of Ogaden. If two Swedish journalists can be treated this way, imagine what they do to the civilian population”, säger Abdullahi om sitt syfte.

Går med på att intervjuas

Under våra möten pressar jag på för att få kopiera materialet och filma en intervju med Abdullahi. Jag försöker förklara att när vi väl har gjort detta så kan vi agera utifrån en säkrare position. Rent krasst betyder det att om den etiopiska säkerhetstjänsten tar Abdullahi är det mindre sannolikt att de mördar honom, om de vet att internationell media har tillgång till allt material. Får de tillgång till den enda befintliga kopian och den enda källan kan de i lugn och ro släcka lampan över hela historien.

Till slut går Abdullahi med på att intervjuas. Vi bestämmer tid och plats och arrangerar och planerar utifrån olika scenarier. Vid det här laget vet Abdullahi att larmet har gått och att han är jagad. För varje gång jag har träffat honom är han alltmer stressad. Han har börjat röka igen, en vana han hade lagt bakom sig för länge sedan.

Visst är Abdullahi orolig för sin säkerhet, men det är framförallt familjen han tänker på. Han är övertygad om att de kommer att råka mycket illa ut om de grips innan de hunnit lämna Etiopien. Familjen ska smugglas ut och därför tar det tid. Men jag har fått förtroende för att Abdullahi vet vad han gör. När vi vid ett tillfälle får en stund för oss själva på ett kafé berättar i detalj hur han fick ut filmen. Och det är smart gjort, så vi ska inte bjuda någon etiopisk säkerhetstjänst på den metoden.

På morgonen när jag packar utrustningen för att åka och intervjua Abdullahi, ringer hans kompanjon.

”No interview, Abdullahi is gone. We think they got him.”

Jag sätter lägger mig på soffan och tittar i taket. Tänk om han död är redan. Det finns inget sätt för mig att börja leta efter honom. Kontakten med honom har uteslutande gått genom hans kompanjoner. De har av säkerhetsskäl inte velat att jag och Abdullahi ska ha någon direktkontakt. Och jag har medvetet inte frågat något om hur eller var han gömmer sig. Jag har heller inget material eller intervju som jag kan publicera.

Katolska kyrkans parkering

Mitt i all hopplöshet minns jag en händelse under ett av våra senare möten. Vi sitter vid Abdullahis dator, givetvis tillsammans med Abdullahis två följeslagare. De vill följa all kommunikation mellan mig och Abdullahi. Helt enkelt för att de värnar om hans säkerhet. De vill inte att något som helst misstag ska begås. Men när de båda plötsligt går och hämtar kaffe ett par meter från där vi sitter, säger Abdullahi lugnt utan att titta på mig.

”So whats your number Johan?” Han öppnar snabbt ett worddokument. Jag ger honom mitt nummer och han skriver in det och sparar och stänger dokumentet precis samtidigt som de andra sätter sig ner bredvid oss.

Och mycket riktigt, när jag ligger där i soffan ringer min telefon. Det är Abdullahi. Jag säger bara snabbt namnet på en byggnad nere i stan.

”Two hours” svarar Abdullahi och vi lägger på.

Byggnaden jag har valt ligger i närheten av Katolska kyrkan i Nairobi. När Abudullahi ringer två timmar senare från ett nytt nummer säger jag:

”I´ll call you back.” Vi lägger på och jag ringer honom från ett nytt nummer som jag skaffat.

”Just go to the parking at the Catholic church two blocks from where you are.” säger jag när jag ringt upp igen.

Parkeringen utanför Katolska kyrkan är trång och krånglig. Det är det jag vill utnyttja. Jag har redan åkt dit och min taxi står vid utfarten. När Abdullahi ringer från kön på väg in står jag redan där bredvid.  Han lämnar sin taxi och vi skyndar till andra sidan och hoppar in i min taxi och åker ut. Om någon har följt efter hans bil sitter de sannolikt och svär och försöker vända i kön, alternativt svär lika i den andra kön ut. Vi åker inte mer än några kvarter. Det är ingen idé att åka långt, trafiken står i princip still så det känns säkrare att lämna taxin och gå in på ett hotell som ligger i närheten. Där har jag redan bokat ett konferensrum för intervjun. Vi släpar in min utrustning och går och sätter och tar en kaffe.

”I had to leave my friends. I trust them, but right now they are to many.”

Abdullahi vill inte göra intervjun än och materialet har han inte med sig. Han är mycket rädd för sin familjs säkerhet och givetvis också för sin egen. Vi pratar och diskuterar fortsättningen. Jag råder honom att ändå kontakta sina kompanjoner för att lugna dem. Om de desperat börjar söka honom lär de vända på varje sten de har och därmed kanske omedvetet börja hjälpa den etiopiska säkerhetstjänsten. Om de istället vet att Abdullahi lever i säkerhet förstår de att de måste fortsätta vara försiktiga är min tanke.

Några katotiska dagar senare får jag ett samtal från SVT i Stockholm. De vill att jag omedelbart åker till Addis Abeba, Etiopiens huvudstad. Säkra källor uppger att de svenska journalisterna ska släppas. Mitt plan till Addis går klockan 07.40 dagen därpå.

Och nu börjar en cirkus som saknar motstycke i mitt tolv år långa yrkesliv som journalist.

Polis beväpnade med AK4

Abdullahi har återförenats med sina vänner, men under delvis nya former. Nu vill jag träffa dem på en gång. Om jag åker till Etiopien vill jag ha materialet kopierat. Materialet har givetvis som allra störst nyhetsvärde kring frisläppandet. Abdullahis vänner vet inte att jag och Abdullahi varit i kontakt medan han var borta. Vi har kommit överens om en exakt mötesplats om det skulle behövas. Nu behövs det.

”Lets meet in one hour at the place.” säger jag när Abdullahi får telefonen för en sekund.

Platsen ligger i närheten av FN:s högkvarter och alla ambassader. I området kan Abdullahi söka skydd i händelse av behov. Jag själv känner många som jobbar där. Även sådana som arbetar beväpnade.

Klockan är strax efter nio på söndagskvällen när jag kliver in i lobbyn på The Tribe Hotel. Det är ett svindyrt hotell, men ständigt fullbokat eftersom det används av diplomater och FN:personal. När Abdullahi kommer har han med sig en kontakt jag känner och en jag aldrig har sett. Vi åker upp till baren som ligger på taket. Därifrån försvinner den okände mannen på en gång. Jag frågar vem det var och vart han ska. Abdullahis kompanjon säger att han ska åka hem.

Jag försöker på alla sätt få Abdullahi att släppa materialet till mig. Klockan går mot ett på natten och om bara några timmar måste jag åka mot flygplatsen och Etiopien. Klockan 05.40 måste jag checka in och det tar en timme hemifrån att åka till flygplatsen. Det hela börjar kännas som ett låst läge. Abdullahi både vill och inte vill.

”Nu jävlar är det kört”

Plötsligt sker det som inte får ske. En person med hörsnäcka kommer fram till oss och ber oss följa med. Nu jävlar är det kört tänker jag. Jag ser andra män i kostym som är utplacerade runt baren. Det känns omöjligt att någon skulle kunna veta att vi är här. Vi har ju inte ens nämnt namnet på hotellet över telefon.

Jag betalar notan och presenterar mig sedan som journalist för mannen med hörsnäckan som redan står och talar med Abdullahi och hans vän. Han säger att jag inte har något att oroa mig för.

”I work with the hotel security. Your friends here don’t have any ID. So just come with me.”

På parkeringen utanför står kenyansk polis beväpnade med AK4. Vi blir förda till ett hörn av parkeringen. Huvudet snurrar, det är något som inte stämmer. Och när de börjar fråga efter ”the third person” börjar jag ana vad det handlar om. Kenya lever i terrornoja. Somaliska Al Shabab spränger bomber lite här och var i dagarna. Killen som kom med Abdullahi och hans vänner hade ett typiskt somalisk utseende. Kanske har han passat på att ta sig ett varv och titta på det fantastiskt fina hotellet innan han gick tänker jag. Om han nyfiket har gått och drällt i lobbyn kan de nog ha fattat misstanke. Abdullahi och hans vänner har varit oerhört propert klädda varje gång jag träffat dem och de smälte perfekt in i den internationella miljön här på hotellet. Mannen som de kom med såg däremot anmärkningsvärt hafsigt klädd ut.

Vi står och pratar i lugn och ro med polisen en lång stund. De uppför sig väldigt korrekt, förmodligen på grund av att jag är en utländsk journalist. Men faktum kvarstår, Abdullahi och hans kompanjon har inga ID-handlingar på sig. Polismannen vill ha den försvunne mannen tillbaka till platsen, vilket Abdullahi och hans kompanjon ska ordna.

Kopierar materialet i taxin

Så länge jag står kvar på platsen kan de nog känna sig säkra tänker jag. Men samtidigt kommer de kanske att gripas och föras därifrån. Abdullahi riskerar att deporteras till en säker död i Etiopien om han hamnar i förhör. Vi lyckas kommunicera till varandra att det bästa är att jag försöker komma därifrån. Då kan de andra försöka muta sig loss. Kenyansk polis är lättmutade, men sannolikt inte i närvaro av en journalist.

Hotellets säkerhetspersonal kopierar mina handlingar och jag får åka därifrån. När jag kommer hem packar jag min väska och väntar otåligt på samtal från Abdullahi. Så småningom ringer han och säger att det gick vägen och att det är på väg hem. Han säger också.

”Do you have time to come and copy the material?”

Jag ringer min taxikompis och vi åker ut till Abdullahis gömställe. Jag får låna Abdullahis hårddisk för att kopiera på väg till flygplatsen.

”My life is in your hands now” säger han med allvar i blicken.

Jag börjar kopiera materialet i taxin. Framme vid Jomo Kenyatta Airport skyndar jag till ett kafé för att få ström till datorn. Det tar en dryg timme att få över det till min disk. Under tiden springer jag och checkar in. När kopieringen är klar ger jag min taxichaufför Abdullahis disk för återfärd och jag själv går in mot mitt flyg med allt material med mig.

Det är först på planet jag inser att jag är på väg till Etiopien med ett material som skulle rendera i dödsstraff för Abdullahi och vilken annan etiopisk medborgare som helst. För min egen del har jag ingen som helst lust att byta plats med Johan Persson och Martin Schibbye när de friges från fängelset.

De svenska journalisterna släpps

Svt:s utrikesreporter Henrik Silver Samuelsson möter mig på morgonen på hotellet i Addis Abeba. Jag har inte sovit en sekund under natten. Vi tar en kaffe och bildar team. Snart singlar fotografen Marco Nilsson in och vi uppdaterar varandra åt alla håll.

Det visar sig att Henrik har rätt. De svenska journalisterna ska släppas. SVT kan som första media bekräfta detta tack vare honom. Vi står på trottoaren när en av Henriks öppna källor, ambassadören Dina Mufti säger det rakt ut till oss.

”As far as I am concerned, they are released.” säger han muntert och promenerar vidare för att fira det etiopiska nyåret. Vi twittrar och ringer ut nyheten till omvärlden när vi skyndar oss mot presskonferensen som utlysts.

Henrik medverkar live i alla nyhetssändningar och jag gör två reportage om frigivningen. Sent på natten bestämmer vi att jag kör alla morgonsändningar live, Henrik är helt utmattad. Jag får några timmars sömn innan jag går ut live från gatan utanför hotellet.

Precis innan jag går ut i direktsändningarna ringer jag Abdullahi och berättar om frigivningen.

”Publish” säger han.

Efter nyhetssändningarna vid niotiden på morgonen springer jag upp på hotellrummet och börjar konvertera relevanta filer ur materialet. Henrik beställer flygbiljetter. För oss spelar det ingen roll vart, bara ut ur landet. Vi bokas på ett plan till Djibouti klockan fyra på eftermiddagen. Jag och Marco klipper jobbet och vi intervjuar Abdullahi via Skype. När vi postar inslaget har Henrik redan åkt till flygplatsen med våra väskor för att ställa sig i kö.

”Publicera nu”

På flygplatsen kommer jag överens med SVT att vi ska sända ett sms när vi är i luften. Inte en rad eller sekund får publiceras medan vi är kvar på marken.

Ungefär i samma stund som vårt propellerplan lättar från marken anländer TV4 och annan svensk media till Etiopien för att täcka frigivningen. Men Johan Persson och Martin Schibbye är redan på väg till Turkiet tillsammans med den svenske ambassadören Jens Odlander. Samtidigt trycker vi på sändknappen på mobiltelefonen med orden:

”Vi lättar från marken. Publicera nu.”

Nyheten att den etiopiska regimen har iscensatt gripandet av journalisterna slår ner som en bomb. I Djibouti kastar vi oss i en taxi till hotellet. Djibouti fick sina första trafikljus för en månad sedan, så bilisterna övar fortfarande på hur de ska använda dem. Men vi tar oss levande till hotellet. Vi får ur oss ett inslag och jag medverkar i Aktuellt på telefon från hotellrummet. Sedan får vi äntligen vila.

Vi går ner till restaurangen som meddelar att köket är öppet i ytterligare sju minuter. Samtidigt som uppståndelsen är som störst i Sverige sitter en fullständigt utmattad nyhetstrio och petar i en delad pizza på Hotel Kempinski, vid världens ände, intill den sömniga Indiska oceanen.

Ökenhettan slår in genom den öppna dörren på planet. Genom fönstret ser jag mina två kollegor lätta från startbanan på väg mot Istanbul. När vårt plan lyfter har jag fått reda på att vi ska mellanlanda i Etiopien, det sista landet på jorden jag vill till just nu. Mellanlandningen tar 45 mycket långa minuter. Och när vi lyfter från Addis Abeba mot Nairobi känns livet en smula lättare igen.

Hemma hos familjen tänker jag på Abdullahi Hussein, som varje sekund av sin vakna tid fruktar för sitt liv.