– För mig är varje dag den 11 mars.

Pilar Manjón förlorade sin son i Madriddåden 2004 och lever fortfarande i sorg och raseri.

Minnena är starka, men hålls ändå diskreta, när tioårsdagen av Europas blodigaste terrordåd i modern tid högtidlighålls.

Alla i Spaniens huvudstad minns vad de gjorde den ödesdigra torsdagsmorgonen. Pilar Manjón, då 46 år, behövde inte gå till jobbet lika tidigt som vanligt, utan skickade vid 7-tiden i väg sin 20-årige son Dani till studierna.

– Jag reagerade på att hans vanligtvis så morgontrötta hund var uppe och sade hej då, berättar hon.

– Så när jag sedan hörde på radion om bomber i rusningstrafiken kände jag direkt att han drabbats.

Ännu efter tio år brister Pilar Manjón i gråt när hon nämner sonen. Hon tar emot på offer- och anhörigorganisationen Asociación 11-M, där vårsolen som skiner in genom fönstren kontrasterar mot de tunga minnen som präglar lokalerna.

Utan skor

Organisationen har lagt sitt kontor nära Santa Eugenia, en av de pendeltågsstationer i södra Madrid som drabbades. Klockan var nästan tjugo i åtta och såväl tåg som perronger var fullpackade av Madridbor på väg in till jobbet.

Dani Manjón hann till El Pozo, två stationer efter Santa Eugenia, innan hans tåg exploderade.

De extremislamistiska gärningsmännen hade placerat ut ryggsäckar med bomber på fyra tåg, samtliga på linjen från Alcalá de Henares i öster in till centralstationen Atocha.

”Jag såg mig själv utifrån”

På Atocha befann sig Sonia Díaz Trenado, på väg till jobbet. När hennes tåg rullade in på spår 6 stod hon startklar för att rusa till spår 2 och byta tåg. Men knappt hann dörrarna öppnas förrän hela stationen skakade till av den första bomben, på tåget från Alcalá de Henares som just anlänt på spår 2. Hon beskriver det kaos som utbröt ”som en film”.

– Jag såg mig själv utifrån. Jag måste ju till jobbet, tänkte jag, och försökte ändå tränga mig fram mot spår 2.

Då kom nästa detonation. Och en till.

– Folk kom springande utan skor. Jag såg en flicka med ”elektriskt hår”, och försökte hjälpa henne. Men hon hörde inte vad jag sade, antagligen hade smällarna förstört hennes hörsel.

Diffust minns Sonia Díaz Trenado att hon hittade en nödutgång och sedan gick och gick, medan hela staden började eka av sirener.

Sten och vatten

Tio år senare har de förstörda stationerna byggts om och till, och den som inte letar efter effekter av dåden lär inte se dem. Det minnesmonument som byggts på Atocha är dolt bakom mörka glasväggar. Trots det kommer en regelbunden ström besökare för att släppas in genom luftslussen till minnesplatsen som består av innanmätet till en slags jättelik luftballong med de hälsningar som strömmade in efter bombningarna.

Vid El Pozo finns ett mer traditionellt monument, byggt av sten omgivet av porlande vatten. Och i Retiroparken, nära Atocha, växer drygt 190 cypresser i Bosque del Recuerdo (”Minnesskogen”), ett träd för vart och ett av offren.

Men även denna lilla skog är mycket diskret skyltad. Madrid verkar mån om att glömma terrorn och gå vidare. Mentaliteten är annorlunda än i New York och Washington – efter flygplansdåden 2001, och i London, efter kollektivtrafiksbomberna 2005 – där minnena och effekterna är mer tydligt närvarande.

”Billigt att döda”

Sonia Díaz Trenado är ett exempel. På lördagen två dagar efter explosionerna, när hon var ledig, gick hon ut och ”övningsåkte” tunnelbana för att skaka av sig traumat. Och på måndagen hade de kvarvarande spåren på Atocha tagits i bruk igen, så då tog hon pendeln till jobbet som vanligt.

– Sådant händer, det kan hända i morgon igen, säger hon i dag, tio år efteråt.

– Men här är vi vana vid terrorhotet, vi har kämpat mot ETA i årtionden. Man får lära sig att hantera det, att glömma.

Pilar Manjón glömmer inte. Hon är en ständig kritisk röst till myndigheterna och efterspelet till ”11-M”, som dåden allmänt förkortas i Spanien.

Många har dömts för inblandning, men i en så här stor härva rullar rättsprocesserna vidare synbarligen i det oändliga. Pilar Manjón följer vartenda fall, överklagar frisläppanden och ansöker om utvisningar.

För henne, som hela tiden lever med sorgen, är årsdagen inte viktig. Men hon hoppas att den är det för andra.

– Alla bör minnas. Dessa människor dog inte av cancer. Någon dödade dem. Och i Spanien är det väldigt billigt att döda.