En lätt dimma vilar över Mingora som ligger på en sluttning i den vackra och bördiga Swatdalen. Det här är kanske Pakistans vackraste område och i Mingora är handeln längs de trånga gatorna intensiv. Det här är Nobelpristagaren Malala Yousafzais hemstad, men det finns inte en enda påminnelse om hennes stora framgångar. Inga bilder, inga minnesmärken.

– Hon är en produkt av sin far, utan egen vilja eller eget tänkande. Varför skulle vi känna stolthet över henne?

Orden kommer från Hussain Ali, en ung och välutbildad man. Många här väljer att inte ens uttala hennes namn. Malala delar verkligen landet och Mingora.

”Malala är min förebild”

Men mot löfte att inte berätta vilken skola vi besöker, så väljer en av hennes vänner att beskriva vad Malala betytt för många av de unga flickor som nu kan utbilda sig igen.

– Malala är min förebild. Hon har stått upp för oss kvinnor. Vi brukade umgås en del när hon fortfarande bodde här i Mingora, men det var innan hon blev världskänd och flyttade till England.

Sobia är också 17 år gammal och väldigt självsäker, med stora drömmar om framtiden.

– Kvinnans framtid är mycket ljusare nu. Vi tror på oss själva och jag vill en dag bli läkare här i Swatdalen, säger Sobia.

Få flickor går i skolan

Men fortfarande går bara 44 procent av flickorna här i skolan och Pakistan är fortsatt ett av de länder i världen som satsar allra minst på utbildning. I Swatdalen har bara en del av de skolor som sprängdes under Talibanernas styre byggts upp. Mycket arbete återstår, även om många saker blivit bättre.

– Det jag vill säga till Malala är att vi hoppas att hon kommer tillbaka hit till sin hemstad och att hon uppfyller det hon lovat: Att bygga fler skolor här. För vi behöver hennes hjälp även i fortsättningen. Pakistan är ett svårt land att leva i för många kvinnor, säger Sobia.