AfD har en unik ställning eftersom det kan plocka missnöjda väljare från båda de politiska blocken.

Alternative für Deutschland (AfD, Alternativ för Tyskland) grundades först i februari i år. Det kan ses som ett enfrågeparti. Det tar framför allt upp en av de frågor som har engagerat tyskarna under hela eurokrisen: Miljardstödet till krisdrabbade euro-länder.

Särskilt handlar det om Grekland. Protesterande greker avbildar Angela Merkel som en nazistknekt som genom sina åtstramningskrav anses ruinera den grekiska ekonomin.

Men i Tyskland finns ett helt annat missnöje med henne: Att Tyskland har bistått bland annat grekerna med alltför många miljarder euro.

Rör vid något urtyskt

AfD har det alltså ganska lätt i debatten. Ämnet rör vid något urtyskt: Man ska arbeta och spara och klara sig själv. Man menar att Tyskland är den som alltid måste betala när det är kris inom EU.

De etablerade politikerna försöker förklara att Tyskland i själva verket tjänar hundratals miljarder på EU – men AfD:s paroller verkar gå hem.

– Varför går alla våra pengar till Grekland och inte till dåliga vägar och broar? frågar partiet i sina tv-annonser.

Partiet är borgerligt och kallas ibland högerpopulistiskt. Det har fått över en del aktivister från nynazistiska och högerextremistiska partier, som är EU-fientliga.

Frågan är om AfD till slut drar åt sig en stor andel väljare från dessa partier och att partiet blir något annat än vad grundarna en gång avsåg.

Rasism

Islamfientliga och rasistiska slagord har förekommit på partiets facebook-sidor. Partiet själv har propagerat för kvoterad invandring där bara de välutbildade ska släppas in – inte de som söker socialbidrag, har det hetat. Sådant lockar till sig ett visst klientel.

Partiet leds av en ekonomiprofessor och har i sin ledning många välutbildade akademiker. Det har kallats ett ”professorsparti”. Men det är ett rött skynke för den yttersta vänstern som river ner valaffischer och angriper valmöten. Det ger alltså upphov till stor polarisering.

Det är inte bara de borgerliga som behöver frukta partiet. Också socialdemokraterna kan förlora väljare.

Socialdemokraterna har visserligen har kritiserat Merkels euro-politik men ändå hela tiden röstat för regeringens stödåtgärder.

Magisk gräns

När den tyske finansministern Wolfgang Schäuble under sommaren började tala om att det kan behövas fler stödpaket till Grekland nådde AfD i en mätning plötsligt nära fem procent. Det är den magiska gränsen för att ett parti ska komma in i parlamentet.

I mätningarna ligger partiet visserligen i regel på 3-4 procent men partiet och dess sympatisörer beskrivs som en mardröm för opinionsmätare.

AfD:s väljare tvekar att uttala sina partisympatier, eftersom en del har en känsla av att inte vara tillräckligt rumsrena eftersom man avviker från ”euro-etablissemangets” normer.

Okända faktorn

Detta gör att AfD idag är den okända faktorn i tysk politik. I båda fallen skulle de etablerades planer rubbas. De stora fruktar nu att de som har tigit i politiken kan göra sig hörda genom AfD.

Resultatet skulle troligen bli att kristdemokrater och socialdemokrater tvingas till regeringssamarbete i en så kallad stor koalition.