Orkanen Sandys härjningar i USA, rekordlitet is i Arktis, historisk hetta och våldsamma skogsbränder i Australien. Sen hösten 2012 har extremväder och klimatrekord åter börjat lyfta upp klimatförändringarna i västvärldens allmänna medvetande, efter flera år i den ekonomiska krisens skugga.

Mycket talar för att 2013 också blir ett hett år för klimatet. Åtminstone finns flera tunga skäl att SVT Vetenskap nu gör en hårdsatsning på klimatfrågan.

Varning för extremväder

Att sia om klimat på årsbasis är i princip omöjligt. Men många forskare, däribland NASA:s James Hansen och brittiska Met Office, som utvecklat datormodeller för så kallade närtidsprognoser, förväntar sig att den globala uppvärmningen under kommande år får en extra kick när väderfenomenet ENSO i Stilla havet går från sin kalla fas La Niña till varma El Niño.

Vilket utfallet blir 2013 är omöjligt att veta: Värmeböljor i Sydeuropa, nya kraftfulla oväder på oväntade platser, smältrekord i Arktis – eller kanske ännu ett rekordår för den globala medeltemperaturen? En sak är klar: Klimattärningen är laddad, som Hansen träffande uttryckt det.

Avgörande FN-rapport släpps i Stockholm

Den 23-26 september riktas världens ögon mot Sverige. Då presenterar FN:s klimatpanel IPCC den första delen av sin nya, omfattande klimatrapport i Stockholm.

IPCC:s mastodontliknande klimatrapporter sammanfattar forskningsläget och har dimpt ner med fem års mellanrum sen 1990-talet. De har skapat rubriker, belönats med nobelpris, attackerats av klimatskeptiker – men framför allt satt den globala uppvärmningen i rampljuset och utgjort den vetenskapliga grunden för hela den politiska diskussionen om klimatförändringarna.

Den rapport som forskarna presenterar i september handlar om den naturvetenskapliga förståelsen av klimatförändringarna. Våren 2014 kommer ytterligare två delrapporter, om uppvärmningens konsekvenser och möjligheterna att undvika allvarliga klimatförändringar. Hösten 2014 presenteras slutligen en sammanfattning för världens beslutsfattare.

SVT Vetenskap kommer under våren ta upp de troliga nyheterna i rapporterna. ”Läckta” utkast till de två första delrapporterna spreds under december på Internet av klimatskeptiker. Vem som helst kan få tillgång till rapportutkasten genom att anmäla sig IPCC som granskare – under löftet att inte sprida dem.

Ännu ett klimattoppmöte

Den 11-22 november hålls nästa stora toppmöte för FN:s klimatförhandlingar. Den här gången i Warzawa – i ett land som lutar sig tungt mot kolkraft och fungerat som en bromskloss mot utsläppsminskningar, både inom EU och under klimatförhandlingarna.

Framstegen i förhandlingarna har varit ytterst små på senare år. Problemet är att tiden nu håller på att rinna ut. Världens utsläpp fortsätter att växa. Men för att det ha en rimlig chans att klara det så kallade tvågradersmålet – den officiella smärtgränsen mot allvarliga klimatförändringar – måste utsläppskurvorna peka neråt senast 2020 – vilket i sin tur kräver en storskalig politisk kursändring dom närmsta fåtalet åren.

Enligt de senaste beräkningarna pekar världens nuvarande politiska ambitioner mot en global uppvärmning runt 3,5 grader – långt över tvågradersmålet och farligt nära de fyra grader som i en färsk rapport från Världsbanken liknas vid en regelrätt klimatkatastrof

Tvågradershopp?

Bland forskare hörs nu röster som hävdar att tvågradersmålet är kört. Andra menar att tiden förvisso är knapp, men att det alltjämt är tekniskt möjligt – om bara den politiska viljan kan skapas. Samtidigt växer intresset för mer eller mindre futuristiska tekniska lösningar för att i framtiden undvika en klimatkatastrof. Exempelvis genom att suga koldioxid ur atmosfären i stor skala och lagra i underjorden.

SVT Vetenskap kommer under året göra en djupdykning bland utsläppskurvor, framtidsscenarier och tekniska nödutgångar. Finns det något hopp kvar att undvika allvarliga klimatförändringar? Och vad är det i så fall som krävs?

Och klimatförtvivlan

Vi ställer också frågan: Varför går det så förtvivlat trögt? Växande forskning har på senare år studerat hur människor och samhället reagerar på klimatförändringarna och dess utmaningar. En slutsats är att mer information inte lär lösa problemen. Det spelar ingen roll hur många IPCC-rapporter som slår fast att världen vandrar längs en allt farligare väg.

Problemen – och lösningarna – tycks heller inte finnas i FN:s förhandlingskorridorer. De finns i världens länder. Där utsläppen växer. Men där förnyelsebar energiteknik också utvecklas och tas i bruk i allt större omfattning. Och där en majoritet – i västvärlden – mycket väl känner till problematiken. Men i brist på konkreta och trovärdiga handlingsalternativ väljer att, mer eller mindre omedvetet, förtränga alltihop.

Vi försöker under året penetrera den till synes hopplösa trögheten i världens förmåga att styra undan klimathotet – liksom det allt mer säregna tillstånd av klimatångest och förnekelse som präglar ett samhälle som inser problemet, att läget blir värre, men samtidigt inte förmår agera.