Hur extremt närgånget kan ett mikroskop komma? Det är den gräns som årets nobelpristagare flyttat rejält. Med den gamla typens mikroskop kunde du se bakterier, men inte deras interna strukturer. Olika virus såg likadana ut i mikroskopet.

Men det årets nobelpristagare gjort är att flytta gränsen för vad mikroskop klarar av. Deras uppfinning av fluorescerande mikroskop har förändrat forskningens möjligheter.

– Om inte de här forskarna lyckats med sin upptäckt hade vi stått kvar med den gamla sortens ljusmikroskop. Nu kan man undersöka på ett helt annat sätt vilka krafter som styr olika biologiska och biokemiska fenomen, säger Sara Skogerup från Vetenskapsakademien.

I början trodde man att gränsen för hur nära man kunde komma med mikroskop var huggen i sten. I princip hade gränserna för mikroskopen varit likadana ända sedan 1800-talet, enligt Sara Snogerup Linse.

– Du kan ställa nya frågor om du ser hur saker ser ut, om du har bild kan du undersöka vilka drivkrafter som ligger bakom olika fenomen, säger säger Sara Skogerup.

Öppnat nya världar

Med det som kallas nanoskopi kan forskare synliggöra enskilda molekylers vägar inuti levande celler. På det viset kan molekyler som orsakar Parkinsons, Alzheimers och Huntingtons sjukdomar studeras i detalj, vilket hjälper till i kampen mot dessa sjukdomar.  Forskarna kan också följa enskilda proteiner i befruktade ägg som delar sig.

Men det här med nanoskopi har länge ansetts omöjligt. År 1873 satte mikroskopisten Ernst Abbe en obeveklig gräns för det traditionella ljusmikroskopet: upplösningen skulle aldrig bli bättre än 0,2 mikrometer.

Men från och med början av 2000-talet så lyckades Eric Betzig, Stefan W. Hell och William E. Moerner kringå detta hinder och synliggöra nanovärlden.

Två metoder belönas.

Den ena upptäckten som belönas kallas för ”stimulated emission depletion” (STED) och förverkligades av Hell år 2000.

Metoden bygger på att mikroskopet har två olika laserstrålar. Den ena stimulerar fluorescerande molekyler att lysa, den andra släcker ner all flourescens utom den i en nanometer stor volym.

Nanometer för nanometer sveper man över provet och skapar på så sätt en helhetsbild med en upplösning bättre än tidigare.

Grunden för den andra metoden, enkolekylmikroskopi, lade Betzig och Moerner var och en för sig. Metoden bygger på att forskare kan slå av och på enskilda molekylers flourescens. Många bilder tas på samma yta och bara ett fåtal molekyler lyser åt gången. När bilderna läggs på varandra skapas en tät superbild med upplösning på nanonivå.

Betzig använde metoden första gången 2006.

Kungliga vetenskapsakademiens motivering till priset: ”för utveckling av superupplöst fluorescensmikroskopi”.