– Jag tror tyvärr att det blivit närmast omöjligt att klara tvågradersmålet.
Yvo de Boers budskap är bistert men tydligt. Få har lika god inblick i det globala klimatspelet som de Boer. Under fyra stormiga år runt klimattoppmötet i Köpenhamn ledda han på FN:s uppdrag klimatförhandlingarna.
– Utsläppen i världen har nått nya toppnivåer. Vi har inget globalt avtal som hanterar problemen. Fokus för världens ledare ligger långt från hållbarhet. Det handlar om den ekonomiska krisen. Det innebär att utsläppen i världen kommer att fortsätta växa avsevärt. För mig kan slutsatsen inte bli någon annan än möjligheten att hålla värden under två grader i stort sett gått förlorad.
Få tror att det är möjligt
De Boers budskap är inget undantag. Under ytan bland FN:s klimatförhandlare och världens klimatforskare har tvivlet vuxit alltmer: Har världen längre en chans att hålla den globala uppvärmningen under de två grader som anses vara gränsen mot allvarliga klimatförändringar?
– Jag känner väldigt få forskare som uppriktigt tror att tvågradersmålet är möjligt. Det finns dom som envist hävdar att vi måste tro på det. Men i grund och botten finns ett väldigt stort tvivel, berättar Björn-Ola Linnér, professor och forskare i klimatpolitik vid Linköpings universitet.
Den purfärska rapporten från FN:s klimatpanel inger inget större nytt hopp. Den knastertorra texten säger inget uttryckligt om möjligheten. Men siffrorna talar sitt tydliga språk. Endast det mest optimistiska scenariot i rapporten, byggt på drastiska utsläppsminskningar, ger världen en god chans att hålla sig under två grader.
Sex år kvar
Egentligen är bilden densamma som i klimatpanelens förra mastodontrapport 2007. Det som hänt är att tiden runnit – medan utsläppen av växthusgaser fortsatt att växa. Nu återstår bara sex år till 2020 – det årtal då utsläppen enligt kalkylerna borde börja minska. Istället pekar utsläppskurvorna enligt de senaste beräkningarna mot närmare fyra grader – också om världens länder genomför alla motåtgärder de hittills lovat.
– Problemet är att dagens politiska ambitionsnivå leder till betydligt mer utsläpp än vad som krävs år 2020, säger klimatforskaren Bill Hare, som arbetar med initiativet Climate Action Tracker som fortlöpande analyserar världens klimatåtaganden.
Otillräckliga beslut
Förhoppningen är att ett nytt klimatavtal 2015 ska rädda världen. Men än så länge finns inga tydliga konturer för avtalet. FN:s generalsekreterare har nu kallat världens ledare till ett extra toppmöte 2014 för att sparka liv i förhandlingarna. Men ett nytt avtal börjar gälla först 2020. Innan dess är världens åtgärder också för små. Det kallas ”ambitionsgapet” och gäller nästan samtliga länder. Sämst till ligger – kanske förvånande för en del – inte Kina och utvecklingsländerna, utan stora delar av den utvecklade världen, med USA och Ryssland i spetsen. Men också EU får underkänt. Totalt är de utsläppsminskningar som världens rika länder planerar 2-4 gånger mindre än vad som krävs.
Tidspressen håller nu enligt Hare på att närma sig bristningsgränsen. Beslut att minska utsläppen tar lång tid att genomföra. Och alla felaktiga beslut och nya fossileldade kraftverk låser under lång tid in världen i fel färdriktning.
– Dom beslut som fattas de närmsta åren avgör hur dyrt det blir för oss och våra barn att klara tvågradersmålet. Varje år av försening är förödande. Det är därför du hör alltfler desperata budskap. När folk säger att tvågradersmålet inte längre är möjligt så är det ett SOS. Om vi inte agerar snabbt så kommer vi inte kunna ta oss ur det här.
Fyra grader ohanterligt
Två eller fyra grader. Skillnaden kan verka abstrakt och futtig. I vintras presenterade den tyske klimatforskaren Hans Schellnhuber, chef för Klimatinstitutet i Potsdam, en rapport på uppdrag av Världsbanken som plågsamt tydligt illustrerar vad det handlar om.
– Som forskare är vi luttrade. Men vi blev faktiskt tagna när vi sammanställde alla rön. Skillnaden mellan två grader och fyra grader är... den mänskliga civilisationen, konstaterar Schellnhuber.
– Två grader syftar på jordens medeltemperatur. I praktiken betyder det tre grader på land och fyra-fem i polerområdena. Redan det är en utmaning. Fyra grader i sin tur innebär sex grader på land och över åtta i Arktis. Det innebär i klartext att flera områden på jorden kommer att bli obeboeliga. En tvågradersvärld kan hanteras, med mycket möda och global solidaritet. Men jag tror inte att en fyragradersvärld kan hanteras. Det skulle kasta in hela världen i en mörk era. Så, ja, skillnaden är enorm.
Möjligt rent tekniskt
Den ledande klimatekonomen och förre chefsekonomen på Världsbanken Nicholas Stern tillhör också de som uttryckt allt större oro. För några år sedan presenterade han den omtalade Stern-rapporten, som beskrev de kostnader som allvarliga klimatförändringar innebär, och ingöt hopp om att världen betydligt billigare och relativt smärtfritt skulle kunna klara tvågradersmålet.
– Det som hänt är att utsläppen i världen vuxit betydligt snabbare än vi befarat, berättar Stern.
Rent tekniskt och ekonomiskt är det enligt Stern alltjämt möjligt att klara tvågradersmålet. Problemet är tidspressen – och den enorma politiska trögheten.
– Utsläppen måste ner de närmsta 5-6 år om vi ska ha en rimlig chans, säg fifty-fifty. Det betyder att vi måste agera snabbt och kraftfullt. Och det ser tyvärr inte ut att hända.
Forskarna har inte talat klarspråk
Kevin Anderson, biträdande chef för Storbritanniens Tyndall-center för klimatforskning, är än mer explicit:
– Enligt min mening har forskarna inte talat klarspråk med politikerna. Den officiella bilden har varit att världen relativt smärtfritt kan klara tvågradersmålet. Litet utsläppshandel och energieffektiviseringar så ordnar sig allt. Det stämde kanske för 10-15 år sen. Idag behöver vi se en total omsvängning.
Enligt Anderson har bilden av vad som krävs för att klara tvågradersmålet skönmålats. Inte minst när det gäller utvecklingsländernas möjligheter.
– De flesta utsläppsscenarier tar inte hänsyn till verkligheten i länder som Kina. De bygger på antaganden som är naiva, men som ger oss i västvärlden mer utsläppsutrymme och ett trevligt budskap till våra politiker.
– Det officiella budskapet har varit att den rika världen borde skära sina utsläpp med ungefär 30 procent till 2020. Hittills har de bara minskat marginellt. Men förutsättningen har också varit att de snabbt växande utsläppen i Kina och världens utvecklingsländer når sin topp senast 2020. Det är helt orealistiskt.
Naiva antaganden om Kina
Enligt SVT Vetenskaps intervjuer med Kinas ledande experter kan landets utsläppstopp komma tidigast 2025-2030 – också om Kina satsar massivt på förnyelsebart och att minska utsläppen (se reportage).
– Enligt våra beräkningar kommer Kinas utsläpp fortsätta växa i 10-20 år, om än i mindre takt än idag. Vår bedömning är att de kommer att nå sin topp runt 2030, konstaterar Zou Ji, energi- och klimatexpert och biträdande chef för Kinas nationella center för klimatstrategi i Peking.
– Även om du är extremt optimistisk och antar att både Kina och hela utvecklingsvärlden når sin utsläppstopp 2025 så innebär det att västvärlden måste skära sin utsläpp dramatiskt, närmare 70 procent till 2020, om vi ska ha en rimlig chans att klara tvågradersmålet, konstaterar Anderson.
Så stora utsläppsminskningar är enligt Anderson möjliga – men bara om den rika världen minskar sin konsumtion och under en tid mer eller mindre slår om sina ekonomier till nolltillväxt.
Suga koldioxid ur atmosfären
Alltfler forskare utgår nu helt enkelt från att världen kommer att misslyckas att få ner utsläppen i tid till 2020. Resultatet kallas ”overshoot”. Det är också utgångspunkten för de flesta scenerier för hur världen ska klara tvågradersmålet i den kommande tredje delrapporten från FN:s klimatpanel, som publiceras i vår.
– Ja, vi kan misslyckas att få ner utsläppen till 2020. Det betyder att halterna av koldioxid i atmosfären under en tid kommer att överstiga tvågradersgränsen. Sedan får vi försöka trycka ner nivåerna och temperaturen igen, säger Hans Schellnhuber.
En möjlighet som nu för första gången tas upp av FN:s klimatpanel, om än omgärdat med många varningar, är sk geoingenjörskonst – att på konstgjord väg minska jordens temperatur. Men framför allt studeras hur man med olika tekniker kan suga ut koldioxiden ur atmosfären igen och lagra den i underjorden. En möjlighet är att använda biobränsleeldade kraftverk och koldioxidlagring. Problemet är att osäkerheten är stor om teknikernas risker och potential i stor skala.
– Det är möjligt att vi kan klara en viss ”overshoot”. Men det som börjar diskuteras nu är en massiv framtida användning av tekniker som enligt min mening är väldigt spekulativ. Och budskapet blir samtidigt att vi inte behöver göra något drastiskt nu. Det är ett väldigt högt spel, menar Kevin Anderson.
Farligt att hävda att det är kört
Dramatiska utsläppsminskningar under kommande år. Eller suga koldioxid ut atmosfären i stor skala i framtiden. Är något av alternativen realistiska?
– Jag kan förstå tvekan att släppa taget om tvågradersmålet. Politiskt har det varit en stor bedrift. Det är något som världens ledare skrivit under på. Men frågan är vad man vinner på att hävda att något är möjligt som i praktiken inte längre är det, menar Yvo de Boer.
– Jag tror att det är väldigt farligt att gå ut med budskapet att det är kört. Loppet är inte kört förrän världens medeltemperatur slutgiltigt landat över två grader. Det är ett fatalistiskt budskap som spelar i händerna på de som inte vill göra något åt problemen, kontrar Hans Schellnhuber.
– Vi befinner oss i ett läge där framtiden verkar omöjlig. Både de temperaturförändringar som väntar om vi ingenting gör och de åtgärder som krävs för att undvika det tycks omöjliga. Men jag väljer ändå att tro att världen har större chans att klara den stora omställning som krävs, avslutar Kevin Anderson.
Se hela dokumentären om tvågradersmålet och världens klimatutmaning i veckans Vetenskapens värld.