– Det känns som om någon sticker en kniv i min mage, och när smärtorna är så starka att jag tuppar av så hjälper inte mina vanliga läkemedel utan då måste jag läggas in på sjukhus och få morfin via dropp, berättar Emma Bodén.

Under tonåren sökte Emma Bodén hjälp gång på gång inom vården. Hon berättade om sina besvär på ungdomsmottagningar, vårdcentraler och akutmottagningar men fick hela tiden höra att det bara handlade om vanlig mensvärk. Läkarna och sjuksköterskorna rådde henne att vila och att ta två värktabletter så skulle mensvärken släppa. Till slut började Emma att ifrågasätta sig själv och undra om hon var gnälligare än andra.

– Då tänkte jag att det är kanske så här det känns när man har mens. Man vet ju inget annat i den åldern.

Fick vänta i fem år på undersökning

Det tog fem år innan Emma Bodén fick en gynekologisk undersökning. Den gjordes först efter att en titthålsoperation visat att hon led av sjukdomen endometrios. Vid det laget hade Emma stora skador i kroppen.

– Då såg man att det var blod i hela bukhålan och att äggstocken och äggledare på ena sidan hade vuxit fast med tarmen. Läkaren blev väldigt chockad över att det såg ut på det där viset och att ingen hade tagit mig på allvar tidigare. Hon förstod ju att jag hade väldigt ont.

Läkarna trodde inte på henne

Emma Bodén är mycket besviken på vården.

– Jag har blivit bemött med så mycket dumheter och okunskap. Läkarna tog mig inte på allvar utan ville bara skicka mig till en kurator och till en psykolog för de menade att smärtorna inte kunde vara så farliga som jag påstod. Jag förstår inte hur man kan göra så, att påstå att det inte finns något fel utan att ens ha undersökt saken ordentligt, säger Emma Bodén.

Fått lära sig att leva med smärtan

I dag har Emma sex operationer och ett hundratal läkarbesök bakom sig. Läkarna har försökt att bränna bort hennes endometrioshärdar och hon har fått flera kraftiga hormonbehandlingar som satt henne i ett kemiskt klimakterium. Hon har fått lära sig att leva med smärtan och har lyckats anpassa vardagen efter den, men ilskan och bitterheten finns där i bakgrunden.

 – Jag önskar att vården hade lyssnat och trott på mig från början. Då kanske jag hade sluppit många av operationerna och många tårar över det kassa bemötandet jag har fått genom åren.