Då som nu fanns det gott om skällsord och tillmälen som kunde användas när man ville förolämpa någon. Men till skillnad från idag sågs det mycket allvarligare på den här typen av uttryck. Verbala angrepp uppfattades mycket oftare än idag som ärekränkningsbrott och avhandlades i domstol.

I en ny avhandling visar språkforskaren Erik Falk att förolämpningar är ett tidlöst fenomen. Han har granskat handlingar från domstolarna i 1630-talets Uppsala för att ta reda på vilket språkbruk som användes.

Tjuv och hora värst

– Det vanligaste skällsordet var tjuv, säger Erik Falk. Idag tycker vi inte det är speciellt allvarligt, men då var det en grov anklagelse. Kunde man inte styrka att den man kallat tjuv verkligen var en tjuv så dömdes man till böter av domstolen, berättar han.

En annan mycket grov anklagelse var att kalla någon annan för hora. Det var en beskyllning som också ofta ledde till domstol.

I sin avhandling redogör Erik Falk dessutom för en hel rad skällsord som vi idag snarare drar på munnen åt, men som i 1600-talets Uppsala var synnerligen allvarliga tillmälen. Vissa skällsord fanns bara inom universitetsvärlden men även universitetet hade sin egen domstol där förolämpningar kunde behandlas.

Här följer en lista på några dåtidens skällsord:

Lista på skällsord

– Ballskräppa; testikelpung, en feg person

– Klingfitta; en kvinna som säljer bröd av illa siktat mjöl

– Skalk; bedragare

– Hund; elak människa

– Rumpoxe; dum person

– Slamsäcker; lättfärdig kvinna

– Mashund; snåljåp

– Gillbertil; övermodig person eller kåt man

– Prackare; skojare, klåpare

– Räv; opålitlig person

– Snorslev; otuktig kvinna

– Pennal; förstaårsstudent

– Kofot; förstaterminsstudent

Bodil Appelquist

SVT Vetenskap