Situationen för flyktingar som försöker ta sig in i Europa över Medelhavet blir allt värre. Bara under årets första månader har ungefär 1 700 människor drunknat, när de försökt ta sig över i överfulla, icke sjödugliga båtar. Historierna om människosmugglarnas brutalitet duggar tätt. Enligt socialantropologen Ruben Andersson, vid London School of Economics och Stockholms universitet, blir smugglingsnätverken allt mer professionella, kriminaliserade och starka.
Att situationen är så illa som den är menar han beror på Europas allt hårdare gränskontroller.
– Det här är ganska nytt, och ett resultat av Schengensamarbetet. Vi har bestämt i EU att ha fri rörlighet inom Europa, men har samtidigt stängt de yttre gränserna och gjort det svårare för många icke-européer att ta sig in. Det har skapat de här smugglingsrutterna över Medelhavet, säger han.
– På 1990-talet var det ofta migranterna själva som organiserade sig. De tog sig över Medelhavet i små grupper, med hjälp av fiskare. Det var småskaligt. Men i takt med att EU skärpt gränskontrollerna, infört radarsystem och samarbetar med afrikanska gränsstyrkor, har det blivit svårare att ta sig över på egen hand. Det utelämnar människor till smugglarna. Smugglingsindustrin är ett direkt resultat av den gränsindustri som EU byggt upp, säger Ruben Andersson.
Ond spiral
Ruben Andersson beskriver en ond spiral. Allt starkare gränskontroller får människor att försöka ta sig in i Europa via farligare vägar – vilket leder till att gränskontrollerna förstärks ännu mer, men utan att kunna stoppa migrationen. Migranterna tvingas bara utsätta sig för större risker och människosmugglingen blir allt mer lukrativ.
– Men det är bara en liten minoritet av flyktingarna från Afrika och Mellanöstern som tar sig över Medelhavet och kommer till Europa. De allra flesta hamnar i fattiga grannländer, inte hos oss i Västvärlden, säger Ruben Andersson.
Destinationsländer som brakat ihop
Libyen och flera andra nordafrikanska länder har länge fungerat som destinationsländer för migranter från resten av Afrika, inte bara som transitländer. Men den kaotiska situationen i Libyen, som inte längre har en fungerande statsapparat, än mindre något fungerande flyktingsystem, tvingar många flyktingar att ta sig vidare.
– Europas yttre gränskontroller skapar mer av de problem man säger sig vilja lösa. Så det fungerar helt enkelt inte, säger Ruben Andersson.
Lösningen, enligt honom, är att EU återskapar lagliga vägar in i Europa, som faktiskt fanns tidigare.
– Människor kommer att fortsätta komma, oavsett kontrollerna. Så varför inte skapa lagliga vägar, så att smugglarnas affärsunderlag försvinner?
Sverige mer ”realistiskt”
Han anser att Sverige haft en mer realistisk politik kring flyktingar än många andra EU-länder.
– Vi är betydligt öppnare och har tagit ett visst ansvar. Men vi deltar också i det europeiska samarbetet som går ut på att stärka gränskontrollerna allt mer.
Hur förhåller han sig själv till det som händer?
– Det är lätt att känna sig maktlös, också som forskare. Det går i cirklar och tragedierna blir allt större. I alla europeiska länder pågår en stor debatt. Men min uppfattning är att det ännu saknas en politisk vilja att ta itu med problemet på ett sätt som faktiskt kan fungera.
Ruben Anderssons avhandling, som innehåller ett stort antal intervjuer med migranter, gränsvakter, tjänstemän och smugglare, finns utgiven i bokform under namnet ”Illegality Inc. – Clandestine Migration and the Business of Bordering Europe”. Den har precis fått årets etnografi-pris av BBC och British Sociological Association.