Hundratusentals barnfamiljer i Sverige drabbas av huvudlöss varje år, men det är svårt att veta exakt hur många eftersom det inte finns någon tillförlitlig statistik. En fingervisning är att se hur många som söker på vårdguidens informationssidor om huvudlöss. Och just nu är antalet sidvisningarna något fler än vad de var för två år sedan då en vetenskaplig lusinventering visade att lössen nådde rekordhöga nivåer. Lus-epidemin visar inga tecken på att avta.  

– Det är definitivt många fler löss nu än på 60-70 talet. Det beror på att man sedan 40-talet använde nervgiftet DDT och slog ut nästan hela luspopulationen. Efter det tog det väldigt lång tid för lössen att komma tillbaka, säger Anders Lindström som är insektsforskare på Statens veterinärmedicinska anstalt. 

Äter, parar sig, lägger ägg

Trots att så många drabbas av huvudlöss är det idag ingen prioriterad fråga för forskarna. 

– I och med att de inte sprider sjukdomar så betraktas inte huvudlössen som en angelägenhet.  

Den lilla huvudlusen är tre mm lång, platt och gulvit och den livnär sig på vårt blod. För att inte blodet ska koagulera under måltiden sprutar lusen in ett blodförtunningsmedel. Då bildas en lätt immunreaktion som gör att det kliar. Lössen äter, parar sig med de andra lössen i hårbottnen och sen lägger de ägg som klistras fast vid hårstråna. 

Lössen kvävs 

För att bli av med det som kryper i håret används i Sverige idag framförallt oljebaserade lusmedel. Oljan täpper till lössens andningshål, vilket gör att de kvävs och dör. De äldre läkemedelsklassade lusmedlen har huvudlössen i hög grad blivit resistenta emot.  

Men det viktigaste är att luskamma, någonting vi kan bli bättre på tycker Anders Lindström.  

– Förr i tiden när alla hade löss då blev det vardag att luskamma. Man hade kamnings-strategier för att lössen inte skulle smita från den del man kammar till den del man just hade kammat klart. Det här var någonting man gjorde hela tiden och blev duktig på.

Se mer i Vetenskapens värld på måndag 26 september, 20.00 SVT2.