Svenska forskare har hittat ett starkt samband mellan personer som diagnosticerats med depression och förhöjd risk för att drabbas av Parkinsons.

I studien har man använt register för att kartlägga alla svenska medborgare som var över 50 år i slutet av 2005, sammanlagt drygt 3,3 miljoner personer. Man tittade sedan på hur många som diagnosticerats med depression mellan åren 1987 och 2012. Till varje person la man till tre personer av samma födelseår och kön som aldrig lidit av depression och fick då ihop en testgrupp på drygt 420 000 personer.

Man följde dessa i upp till 26 år för att kontrollera vilka som skulle komma att drabbas av Parkinsons. Vad man kunde se var att 1,1 procent av alla personer som diagnosticerats med depression även diagnosticerats med Parkinsons. Det kan jämföras med 0,4 procent av de som inte haft en depression.

– Kopplingen var starkare närmare studiens början och blev svagare med tiden, men den fanns kvar under hela testperioden på 25 år. Ett par år efter studiens start var risken att drabbas av Parkinsons drygt tre gånger större för de som hade diagnosen depression. Men upp till 25 år efter en depression var risken fortfarande 50 procent högre, säger Peter Nordström, professor i geriatrik vid Umeå universitet och en av studiens medförfattare.

Riskfaktorer i barndomen

Man såg också att ju allvarligare depressionen varit desto större var risken för Parkinsons. De personer som varit inlagda på sjukhus för sin depression fem gånger eller mer löpte 40 procent större risk än de som bara lagts in en gång.

Att depression och Parkinsons har en koppling har framkommit i tidigare studier, och man vet att innan de klassiska symptomen på Parkinsons bryter ut har en nedbrytning av hjärnceller pågått under en längre tid. Hur lång tid har man dock inte vetat. I den här studien har man testat en större grupp personer än någonsin tidigare och också kommit fram till tydliga resultat. Kopplingen mellan depression och Parkinsons sträcker sig betydligt längre bak i tiden än man vetat.

– Man har tidigare sett att Parkinsons och andra neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers, ALS och demens har riskfaktorer redan i barndomen eller mycket tidigt. Depression är en riskfaktor men vi har inte vetat hur långt tillbaka i tiden. Nu ser vi att den går minst två till tre årtionden tillbaka. Det är faktiskt förvånande. Jag trodde inte vi skulle få det här resultatet även om jag hoppades, säger Peter Nordström.

Tre teorier

Men om det är det så att depression leder till Parkinsons eller om det är ett tidigt symptom på sjukdomen vet forskarna inte.

– Det kan vara så att depression är skadligt för hjärnan och startar celldöden som är kopplad till Parkinsons, eller så kan det vara ett tidigt symptom, säger Peter Nordström.

Hur kopplingen fungerar är alltså fortfarande lite av en gåta. Det finns tre tänkbara teorier enligt forskarna bakom studien. Antingen kan det vara så att depression eller antidepressiva läkemedel påverkar hjärnan och ökar risken för Parkinsons. Den teorin stöds av att man märkt ett samband mellan hur allvarlig depressionen är och förekomsten av Parkinsons.

En annan teori är att depression är ett tidigt symptom på Parkinsons som startar långt innan de motoriska symptomen uppträder.

Den tredje teorin, som det finns minst stöd för, är att depression och Parkinsons helt enkelt är helt skilda från varandra men delar genetiska eller miljörelaterade faktorer. Dock genomförde forskarna en syskonstudie där man inte kunde se någon koppling mellan att ett syskon hade depression och det andra Parkinsons. Det pekar på att sjukdomarna är sammankopplade och inte bara genetiskt lika, menar forskarna.

– Denna studie talar för att det finns en komponent som bryter ner hjärncellerna innan de klassiska Parkinsons-symptomen uppträder.  Min gissning är därför att depression snarare är ett tidigt symptom på Parkinsons, säger Per Svenningsson, professor i neurologi vid Karolinska institutet som tagit del av studien.

Tidig diagnos

Resultaten från studien kan vara en viktig pusselbit för att förstå orsakerna bakom neurodegenerativa sjukdomar, men kommer antagligen inte ha någon direkt betydelse för hur man behandlar personer med depression, tror Peter Nordström.  

– Nu gäller det att gå vidare och titta på andra symptom man skulle kunna ha tidigt, säger han.

I en annan studie från tidigare i år har samma forskare samlat data från 1,3 miljoner svenska män vid mönstring och kommit fram till att lägre muskelstyrka i ung ålder också är en riskfaktor för Parkinsons senare i livet.

Per Svenningsson däremot tycker att det kan finnas andra poänger med studiens resultat. Till exempel kan man som neurolog se till att vara uppmärksam på om patienter med depression visar några tidiga tecken på Parkinsons, som till exempel ett släpande ben. Det kan nämligen finnas fördelar med att identifiera personer med hög risk för Parkinsons tidigt.

– Det kan vara en poäng att testa nya bromsmediciner innan celldöden gått för långt, för då kan de ha mindre effekt. Ett problem när man testat bromsmediciner tidigare har varit att man gått in för sent i sjukdomsförloppet och det kan vara en anledning till att försöken misslyckats. Patienter som fått en tidig diagnos är viktiga att inkludera i dessa försök, säger han.

Men vägen till både bromsmediciner och botemedel är lång om man frågar Peter Nordström.

– Man är långt ifrån att hitta botemedel eller orsak för alla neurodegenerativa sjukdomar. Så vitt jag vet är vi inte ett dugg närmare ett botemedel än vi var för fem år sedan, säger han.