Kärt barn har många namn. Aftonstjärnan eller morgonstjärnan har den ofta kallats, eftersom planeten Venus ofta lyser på kvälls- och morgonhimlen, som vore det en stjärna. Men i morse lyste inte Venus, utan förmörkade en gnutta av solen.

Det här är ett fenomen som gjort astronomer alldeles till sig under några hundra års tid. 1663 visade en brittisk matematiker, James Gregory, nämligen hur vi kunde mäta jordens avstånd till solen genom att – under en Venuspassage – observera den lilla pricken av Venus samtidigt på olika platser på jordklotet.

Och det här blev ett av astronomernas viktigare projekt i flera hundra års tid. Genom att mäta Venus vandring över solen från både norra och södra halvklotet på jorden kunde man förstå vår egen planets exakta position i solsystemet.

Under venuspassagen den 6 juni 1761 genomfördes mätningar på hela 120 platser runtom på jordklotet.

Svåra mätningar

Problemet på den här tiden var att resor över jordklotet kunde vara svåra strapatser, och dessutom så var (och är) möjligheten att se en venuspassage beroende av en klar himmel. En av de mest talande  historierna om hur svåra de här mätningarna kunde vara kommer från år 1761 då den franske astronomen Guillaume Le Gentil reste med båt mot Indien för att genomföra en av årets mätningar. På grund av en militär strid mellan England och Frankrike hindrades han dock från att gå i land i Indien och genomföra sina mätningar. Han försökte desperat att mäta passagen från det svajande fartyget, men hans försök misslyckades.

I stället valde han helt enkelt att stanna kvar på Mauritius i Indiska oceanen – det var ju bara åtta år kvar till nästa venuspassage, resonerade han. När de åtta åren väl hade passerat var det dessvärre helt molnigt över Indien, så trots en cirka tio års lång expedition misslyckades Gentil med båda sina mätningar. När han väl kom hem till Frankrike visade det sig dessutom att han under sin bortavaro hade blivit dödförklarad, hans egendomar hade delats upp och hans fru hade gift om sig.

Avståndet till solen kunde slås fast

Trots Guillaume Le Gentils misslyckande lyckades dock andra astronomer bättre. Efter venuspassagen 1761 och 1769 kunde man tack vare mätningarna slå fast att avståndet till solen från jorden var cirka 150,8 miljoner kilometer, vilket faktiskt var en nästan exakt riktig slutsats (idag beräknas avståndet till 149,6 miljoner km).

1874 och 1882 inträffade de nästföljande venuspassagerna, och nu hade tekniken utvecklats så mycket att astronomerna än säkrare kunde fastslå avståndet mellan jorden och solen – och mellan jorden och Venus. Om astronomerna är ute på strapatser även i natt? Ja kanske, men inte för att mäta avstånd till solen – nuförtiden mäts avståndet mellan jorden och solen i stället med så kallad telemetri.