Den amerikanske biokemisten har utvecklat en metod att ta reda på om kemikalier kan misstänkas vara cancerframkallande eller inte, det så kallade Ames-testet. Det här var ett sådant typiskt tydligt skifte i vår kunskap som Nobelkommittén letar efter OCH en teknik som har haft lång tid på sig att visa att den faktiskt fungerar.
Upptäckten kom i mitten av sjuttiotalet, när medvetenheten om kemikaliesamhällets baksidor började växa fram, samtidigt som dåtidens analysmetoder var långsamma och opålitliga.
Ames använde bakterier i sina försök, och kunde snabbt se om deras DNA förändrades när de utsattes för konstgjorda eller naturliga kemikalier.
Intressant nog tror Ames själv inte att kemikalier i vår vardag är något stort problem. Vid 84 års ålder åker han runt på konferenser och talar om att förutom rökning är kosten – eller bristen på mineraler och vitaminer i det vi äter – den stora boven, både bakom antalet cancerfall och förtida åldrande. Mer frukt och grönt är hans recept för ett långt och friskt liv.
Brasklappar
I fjol låg kemipriset väldigt nära medicin. Faktum att en av pristagarna, Robert Lefkowitz, själv blev förvånad över att ha hamnat i kemifacket.
Jag skulle därför vilja kasta in några brasklappar, som är lättare att svälja för de kemister som morrar över att Nobelpriserna alltid går till biologer och läkare.
Det talas till exempel mycket om enmolekylspektroskopi – metoder för att, precis som det låter, studera hur enskilda molekyler beter sig t ex i en vätska eller ett fast material. Det handlar om att med hjälp av laser fånga saker som är en eller två miljarddelar av en meter i flykten.
Om upptäckten belönas lär William Moerner och Richard Zare, båda vid Stanforduniveritetet i Kalifornien, och Michel Orrit, verksam i Leiden i Holland, ligga bäst till.
Andra tänkbara pristagare vore japanen Masataka Haruta , som hittade en metod att använda guld som katalysator i kemiska reaktioner, eller amerikanen Luis Brus, som ligger bakom upptäckten av de så kallade kvantprickarna, en sorts halvledande nanokristaller som bl a kan ge nya och bättre LED-lampor, solceller, datorer eller TV-skärmar.
Mindre troligt
P-pillret (som naturligtvis lika gärna kan vara ett medicinpris). Carl Djerassi, amerikan född i Österrike, fyller 90 år om några veckor. För drygt femtio år sedan lyckade han framställa en syntetisk variant av hormonet progesteron, som förhindrar ägglossning. Ersättningsmedlet användes i de första p-pillren, men Djerassi har senare förklarat att han inte hade en tanke på den användningen när han gjorde upptäckten.
Litiumjon-batteriet, kraftkällan i de flesta av våra datorer och mobiler. John Goodenough (USA), Stanley Whittingham (USA) Akira Yoshino (Japan) har alla varit delaktiga i utvecklingen. En sak som talar emot litiumjon-batteriet är dock att flera andra forskare har haft ett finger med i spelet, så det kan bli svårt att avgöra exakt vem som borde få priset.
Önsketänkande:
Om man följer de sociala medier som diskuterar vilka som är dagens mest betydelsefulla kemister, så handlar det ofta om folk som Omar Yaghi vid Berkley eller Dan Nocera vid Harvard.
Båda arbetar med högst aktuella frågor, så här i efterdyningarna av FNs klimatpanels möte i Stockholm.
Yaghis laboratorium utvecklar teknik för att bl a fånga och lagra växthusgaser eller framtida fordonsbränslen i en sorts organiska kristaller, så kallade MOF:ar.
Daniel Nocera, som nyligen värvades till Harvard från Bostongrannen MIT, har uppfunnit ett ”konstgjort löv” som kan använda energin i solljuset för att spjälka vatten i sina beståndsdelar, syre och väte. Detta genom att efterlikna växternas sätt att producera energi, fotosyntesen, på en kiselplatta täckt med olika katalysatorer. Det räcker med att lägga ”lövet” i en burk med vatten för att gaserna ska börja bubbla upp till ytan. Tanken är att vätgasen skulle kunna bli en billig energikälla i framtiden.
Både Yaghi och Nocera är säkert starka kandidater till Nobelpris i framtiden, när deras upptäckter fått till räckligt med tid på sig att visa att de håller vad de lovar.
Möjligen är jag vid det laget lika gammal som Bruce Ames (förutsatt att jag äter frukt och grönsaker minst fem gånger om dagen).
PS. När jag läser igenom den här listan ser det ju inte så kul ut, om man ser till urvalet av forskare. Alla kandidater är äldre män. De allra flesta är amerikaner eller åtminstone verksamma i USA. Jag hoppas verkligen att jag har fel.