Stenarna har hämtats av folk från USA:s rymdstyrelse NASA i Belize, Centralamerika, ungefär 50 mil från Chixculub-kratern som är resultatet av asteroidnedslaget för 66 miljoner år sedan. De flesta anser att den gigantiska smällen – miljarder gånger större än atombomberna 1945 – betydde slutet för dinosauriernas herravälde.
I ett enormt område runt nedslaget förintades allt. Över resten av jorden förmörkades himlen av sot och stoft i åratal: växter dog av brist på solljus, växtätare dog av brist på växter, köttätarna dog av brist på växtätare. Asätarna hade fest ett kort tag, sedan var det slut med dem också. Bara mindre djur tycks ha överlevt.
Slängdes upp i atmosfären
En del av materialet slängdes högt upp i atmosfären, och en del av det i smält form. Annat svepte fram över terrängen i våldsam hastighet, drivet av den enorma tryckvågen.
– Man kan se slipmärkena här på stenen, säger professor Vivi Vajda på Naturhistoriska riksmuseet. De har slipats mot andra stenar när de rörde sig i ett slags jättelik lavaström.
Nedslaget vållade en krater som än idag är över 1.600 meter djup och nära 200 kilometer i diameter. En del av allt som slängdes upp – encelliga organismer, brända växtdelar, brända dinosaurie-delar och annat – kan ha kapslats in i smält sten, s k sfäruler. Forskarna hoppas att man vid en analys ska kunna se spår av liv från den förfärliga dagen. Men inget liv som ”kryper” i stenen idag.
– Nej, det har gått för lång tid. Och när vi pratar om liv menar jag aminosyror eller möjligen delar av DNA som kan ha överlevt en tid. Det är knappast så att någon hel dinosaurie kastats iväg så här, säger Vivi Vajda.
Blev tillplattad
30 meter sten hamnade ovanpå marken 50 mil från nedslaget. ”Det blir man ganska platt av”, konstaterar Vivi Vajda torrt. Men det kan finnas andra slags spår i stenarna också:
– Vi vill veta mer om hur det gick till. Hur flödet skedde, och om det också finns spår av själva asteroiden i stenarna. Det skulle kunna vara metallrester, i så fall, säger hon.
Man behöver inte åka hela vägen till Mexiko om man vill vara nära spåren från katastrofen. Det räcker med Limhamn i Malmö, eller ännu hellre Stevns klint i Danmark. Där finns tydliga avlagringar som också innehåller den här sortens ”stenkulor”. Fast lagret är förstås tunnare – även för 66 miljoner år sedan var det långt från nedslagsplatsen till det som idag är Danmark.
Materialet kan undersökas av maskiner som finns på Naturhistoriska. En jonstråle bombarderar ytskiktet på stenprovet i mikrometerskala, och sedan kan spektroskopi avslöja om det finns ämnen i stenen som härrör från något som en gång levde. Det här kommer att ta ett antal månader, enligt Vivi Vajda.