Under söndagsmorgonen avslutades årets klimattoppmöte i Lima. Efter en och en halv dags övertid och oenighet in i det sista antogs det som kallas Lima Call for Climate Action.

Överenskommelsen utgör en grund för de fortsatta förhandlingarna mot ett nytt, globalt klimatavtal – det första där samtliga världens länder förväntas delta.

Meningen är att avtalet ska klubbas på nästa års klimattoppmöte i Paris. Enligt flera bedömare är det sista chansen för världens länder att gemensamt styra om mänsklighetens kurs mot allvarliga klimatförändringar.

– Vetenskapligt kommer avtalet att bli långtifrån vad världen behöver. Men politiskt kan det vara ett avgörande steg. Om det blir så avgörs under 2015, säger den amerikanske forskaren och klimatpolitiske experten Sivan Kartha, som följt förhandlingarna i Lima.

Från optimism till motsättningar

Klimatmötet i Lima inleddes optimistiskt. Men bilden förändrades.

– Det började mer konstruktivt och optimistiskt än på länge. Men de sista dagarna blev som vanligt, och präglades av gamla motsättningar, berättar Richard Klein, forskare vid Stockholm Environment Institute, som också följt klimatförhandlingarna under lång tid.

Resultatet har blivit att många stridsfrågor skjutits till nästa år. Mycket i det blivande avtalet är därför oklart.

Men två saker är tydliga: Det blir vad experterna kallar ett ”nerifrån-och-upp”-avtal. Det byggs ”underifrån”, genom att världens länder själva avgör sina åtaganden. Det blir också ett avtal där samtliga länder – både rika länder och utvecklingsländer – för första gången förväntas bidra.

Egentligen var det just ett sådant avtal USA föreslog under det ödesdigra toppmötet i Köpenhamn 2009 – och som då bidrog till att förhandlingarna havererade. Fem år senare tycks det nu på väg att bli verklighet.

Motståndet mot den här typen av avtal har handlat om två saker: För det första ambitionsnivån. Om alla länder själva avgör sina åtaganden så finns inget som säger att världens samlade krafttag blir tillräckligt.

Vetenskapligt otillräckligt

Farhågan är befogad. De löften om utsläppsminskningar som världens länder hittills gett är enligt forskarna helt otillräckliga. Sammantaget räcker de som bäst till att pressa ner den globala uppvärmningen till 3 grader. Det är en bra bit över det omtalade så kallade 2-gradersmålet – den gräns över vilken klimatförändringarna befaras bli verkligt allvarliga.

– Och det handlar enbart om löften. Ser man till de faktiska beslut om klimatåtgärder som döljer sig bakom löftena så är världen på väg mot 4 graders uppvärmning. Det innebär att vi kommer att släppa ut 60 procent mer koldioxid till 2050 än vad som krävs för att klara 2-gradersmålet, berättar Bill Hare, klimatforskare bakom initiativet Climate Action Tracker, som fortlöpande utvärderar världens klimatåtgärder.

Den andra knäckfrågan har handlat om hur bördorna fördelas. Om världens länder väljer sina åtaganden fritt så finns inget som säger att bördorna fördelas rättvist. Hur mycket ska världens rika länder bidra – som alltjämt har de största utsläppen per person, mest resurser att agera, och historiskt bidragit mest till problemet? Och hur mycket ska världens utvecklingsländer bidra – vars historiska skuld är liten, resurser är små, men vars utsläpp växer snabbt och sammanlagt redan är större än den rika världens?

Vem gör vad?

Ett motsatt avtal, utformat ”uppifrån-och-ner”, skulle teoretiskt kunna lösa problemen. Världens länder skulle kunna enas om 2-gradersmålet. Klimatforskningen skulle kunna peka på hur mycket världen behöver minska sina utsläpp. Och därefter skulle man kunna staka ut en rimlig fördelning av bördorna. Så vore allt löst – kan tyckas.

Så utformades världens tidigare klimatavtal, Kyotoprotokollet. Då gjordes en skarp åtskillnade mellan utvecklingsländer och rika länder. Enbart rika länder skulle minska sina utsläpp.

Men det har varit omöjligt att få fram ett nytt, liknande avtal. TIllväxtjättar som Kina har suddat gränsen mellan utvecklingsländer och rika länder. Konflikten kring hur bördorna ska fördelas har hårdnat och förvandlat klimatförhandlingarna till en frustrerande långsam och knackig process. Misstänksamheten har varit för stark – och den politiska viljan bland världens länder för låg.

Samtidigt har motståndet mot ett ”nerifrån-och-upp”-avtal eroderat. Tills det framstått som det enda möjliga alternativet.

– Det har skett gradvis. Det slutgiltiga steget togs när Obama och Kinas president Xi Jinping i november tillsammans presenterade sina länders klimatåtaganden, och gemensamt lovade att arbeta för ett globalt klimatavtal, berättar Richard Klein.

Kina och USA banade väg

Världens två största utsläppsländer hade kommit överens – den rika supermakten och tillväxtjätten bland världens utvecklingsländer. Mattan hade rullats ut för ett nytt, globalt klimatavtal i Paris 2015.

Så vad är haken? Jo, precis de problem som tagits upp. Alla vet att ambitionsnivån är för låg. Och att bördorna fördelas godtyckligt. Därför pågår en ny dragkamp – om hur de nationella åtaganden världens länder nu ska servera på egen hand ändå ska kunna styras upp, bli tillräckligt starka och bördorna fördelas någorlunda rättvist.

– Det är här knäckfrågorna finns. Hur ska dom här åtagandena kunna följas upp och stärkas? Hur ska man kunna kontrollera vad de innebär, jämföra dom och se om dom är rimliga? Och vad ska de egentligen innehålla? säger Sivan Kartha.

EU och USA har pressat på för att de löften om utsläppsminskningar som ges ska vara möjliga att kontrollera. Miljöorganisationer har krävt att ambitionsnivån ska höjas, så att världens klimatåtaganden faktiskt leder till att 2-gradersmålet klaras. Och Kina, Indien, Afrika och många utvecklingsländer har tryckt på för att bördorna ska fördelas – i deras tycke – rättvist.

Pengar knäckfrågan

– Den stora knäckfrågan är finansiering. Pengar för klimatanpassning, för att ersätta klimatrelaterade skador, och inte minst för att hjälpa till med teknik och att minska utsläppen, säger Richard Klein.

Många utvecklingsländer har krävt att de nationella åtaganden som görs också ska handla om klimatstöd.

– Problemet är följande: Tekniken och resurserna finns i den rika världen. Men det är bland världens utvecklingsländer som de stora behoven finns. Det är här klimatförändringarna slår hårdast. Och det är här resurser saknas för att dämpa utsläppen, säger Sivan Kartha.

Hittills är löftena om utsläppsminskningar för svaga, både bland rika länder och tillväxtländer som Kina. Men mycket forskning pekar på att den rika världen har störst hemläxa att göra. Kartha har nyligen presenterat en studie som visar att EU och USA både måste skärpa sina egna åtaganden betydligt – och bidra rejält med teknik och resurser till dagens utvecklingsländer. Annars blir det svårt att nå 2-gradersmålet.

Risk för svagt avtal

Överenskommelsen i Lima innebär att många av knäckfrågorna om bördefördelning och finansiering skjutits till nästa år.

Det nya som sägs är att avtalet ska ta hänsyn till länders olika ansvar och kapacitet, ”i ljuset av olika nationella omständigheter”. Det innebär en åtskillnad mellan utvecklingsländer och rika länder, men inte lika skarp som i Kyotoprotokollet.

Det finns också en plan för när och hur världens länder ska presentera sina nationella åtaganden inför toppmötet i Paris 2015. Men det är alltjämt ganska oklart vad de ska innehålla och hur de ska kunna jämföras och kontrolleras.

– Det är svårt att se hur det hela landar. Och eftersom åtagandena är grunden för det nya avtalet så är det också svårt att se exakt hur bra eller dåligt avtalet kommer att bli, säger Richard Klein.

– Vi vet att det blir ett avtal som vetenskapligt inte håller måttet, där ambitionsnivån är alldeles för låg. Det sämsta vore om vi får ett avtal som låser in de låga ambitionerna, utan möjlighet att stärka dom. Det bästa vore om det finns vägar att stärka dom, och om avtalet sluts i en positiv anda att också gå vidare och göra så, avslutar Sivan Kartha.