Det har gått drygt två månader sedan den dramatiska dag när den europeiska rymdsonden Rosetta sände ner en landare till kometens yta. Det gick inte riktigt som det skulle: landaren fäste inte i ytan utan studsade tillbaka upp. Långt upp. Och när den till slut kom till vila på skedde det på en plats som fortfarande är okänd.
I ett par dagar signalerade landaren mätresultat, sedan gav batterierna upp.
Kamera kan se stoftkorn i kometens omloppsbana
Men Rosetta har fler instrument än de på landaren, bland annat en högupplösande kamera som kallas ”Osiris”. Den har gjort det möjligt för forskarna att se centimeterstora stoftkorn som hamnat i omloppsbana runt kometkärnan, som om de vore pyttesmå månar. Normalt borde de, tänker man sig, blåsa bort helt och hållet.
Komet 67P har börjat bilda sin svans, det syns tydligt på bilderna. Det är svansen som förklarar namnet – komet betyder ”hårstjärna”. Ångorna lösgörs när kometen kommer allt närmare solen och delvis töar. Just nu är jorden och kometen på varsin sida om solen, och den är drygt 500 miljoner km från oss.
Komet 67P – ser ut som en gummianka
Det som skjuter upp ur kometens blandning av is och grus är mer koldioxid än vanlig vattenånga, noterar forskarna. Överhuvudtaget har man lärt sig mycket om kometens strålar och den avsmältning som pågår.
Komet 67P ser konstig ut, lite som en gummianka: två klumpar och en mycket smalare midja. Beror det på att det är två olika klumpar som en gång slagits ihop, eller har midjan uppstått när materia ångat bort vid tidigare passager nära solen? Forskningsresultaten talar för att kometen består av två delar som en gång kolliderad och fastnat.
Svenska forskare i avhandlingar
Sammanställning av forskningsresultaten hittills publiceras i den stora vetenskapstidskriften Science. I flera avhandlingar är svenska forskare med, från Institutet för rymdfysik i Uppsala och Kiruna, och Uppsala universitet. Mycket stämmer med vad man visste eller räknat ut. Men bilden av jordens historia får kanske modifieras:
I solsystemets barndom var jordklotet rykande hett, utan möjlighet för vatten att existera. I dag innehåller klotet enorma mängder vatten. Frågan hur det gick till har varit uppe till diskussion länge. Kanske var det ett gigantiskt bombardemang av kometer som hjälpte till? Det har nu blivit mindre sannolikt efter Rosetta: åtminstone den sortens kometer har annan sammansättning på vattnet. Istället ökar sannolikheten att det är asteroider, stora stenklumpar utan svans, som kan ha fört vatten till jorden. Eller så har vattenproduktionen pågått i jordens inre hela tiden.
Kometerna tros finnas i närmast oändligt antal långt ut i solsystemet, i en region som kallas Oorts moln. Ibland rubbas deras läge och de dyker inåt mot solen, passerar i hög far och slungas ut igen. Där ute har förmodligen ingenting alls hänt sedan solen var ung.
Man kan se dem som besökare från urtiden, och det förklarar det stora intresset för dem.