På samma sätt slinker de långvandrande gnuerna i Afrika undan rovdjuren, och ett antal studier de senaste åren antyder att detsamma sannolikt gäller för alla hovdjur som beter sig på samma sätt.

Märkligt nog tycks inga stora rovdjur ha utvecklat motmedel mot denna taktik. Exempelvis är vargarnas effekter på flockarna av vildrenar ganska marginella.

Älgar däremot, som inte klumpar ihop sig, och har relativt små revir som de håller sig inom året om, befinner sig ofta i vargarnas grepp.

– Tanken att en varg alltid är en varg är inte helt korrekt. Vargarnas effekter på sin omgivning är helt och hållet en effekt av de ekologiska omständigheterna, bytesdjurens beteende och vargarnas sätt att organisera sig, säger Bob Hayes, vargforskare från Yukon i nordvästligaste Kanada.

Gigantisk hjord

Hayes har under många år följt vargarna i de väldiga vildmarkerna i territoriet. Djuren har försetts med sändare och har sedan följts med hjälp av flyg. Alla dödade bytesdjur – vildrenar eller caribouer som de kallas i Nordamerika, och älgar – har noterats.

Hayes, som nyligen redogjorde för sina resultat vid det internationella vargsymposiet i Vålådalen i Jämtland, konstaterar att vargarna som jagar vildrenar, och deras artfränder som lever på älgar, lever i helt skilda världar – trots att de inte befinner sig mer än några mil från varandra.

Orsaken är att merparten av vildrenarna tillhör en enda gigantisk hjord på cirka 170.000 djur. Hjorden, som fått namn efter floden Porcupine som rinner genom norra Yukon och det angränsande Alaska, rör sig över ett område på 250.000 kvadratkilometer – över halva Sveriges yta.

Hårt för vargar

– De vandrar enorma sträckor varje år. Upp till tundrorna i norr där de föder sina kalvar på sommaren och söderut på gränsen till barrskogarna under vintern, säger Hayes.

Inga vargar kan följa med på sådana vandringar. De sätter upp revir och föder sina valpar i lyor längs renarnas vandringsrutter, men detta är en högst chansartad verksamhet.

– De vargar som råkar befinna sig på rätt plats har hur mycket mat som helst, men renarna skiftar rutt hela tiden och risken är stor att vargarna helt missar vandringen. Varje år misslyckas hälften av vargarna helt med fortplantningen på grund av detta, säger Hayes.

Den bristande födotillgången och höga dödligheten har gett som resultat att vargstammen i vildrenarnas område är gles, bara två till tre vargar per tusende kvadratkilometer. Totalt dödar vargarna cirka 7.600 renar per år.

– Det är för lite för att det ska ha någon effekt på renarna. Vargarna utgör ingen avgörande dödsfaktor och är ganska betydelselösa i ekosystemet, säger Hayes.

Rovdjursgropen

Kontrasten mot södra delen av Yukon, där älgen är bytesdjur, är slående. Enligt Hayes dödar vargarna en mycket stor del av älgstammen årligen, ibland över 15 procent.

– Vi fann att vargarna kan pressa ner älgstammen långt under den nivå de skulle ligga på om inte så många av dem blev vargmat.

Endast i vissa situationer, när älgstammen är mycket tät från början, som fallet är i Sverige, kan älgarna undslippa att ramla ner i det som biologerna kallar rovdjursgropen (predator pit) eller rovdjursfällan. Uttrycket sammanfattar de situationer där rovdjuren verkligen reglerar sina bytesdjur. Detta är troligen relativt vanligt i naturen.

– Men arter som vandrar långa sträckor och samlas i täta hjordar, som vildrenarna, tycks slinka undan fällan, säger Hayes.