Det räknas som en dödssynd i forskarvärlden – att plagiera, manipulera och fejka resultat. Ändå avslöjas fuskande forskare med jämna mellanrum. Men de få fall som uppdagas – är troligen bara toppen av ett isberg. Det anser flera experter som SVT talat med.
– För det första är den som fuskar ofta skicklig på att dölja det, säger Niels Lynöe, professor i medicinsk etik på Karolinska Institutet.
– Men sedan ska man inte vara blind för att det även finns maktstrukturer som förhindrar att fall uppdagas, säger han.
Få vågar anmäla
Ofta är det doktorander i början av sin forskarkarriär som ser något misstänkt i sin forskargrupp vilket skulle kunna vara fusk. Men alltför få vågar göra en anmälan.
– Det ska mycket till för att våga ifrågasätta en överordnad, säger Niels Lynöe. Man riskerar ju hela sin karriär.
Niels Lynöe anser att Sverige måste bli betydligt bättre än i dagsläget på att skydda de doktorander som ändå slår larm. Han vill införa en oberoende vetenskapsombudsman, dit doktorander som inte vågar kontakta sin handledare eller institutionsledning kan vända sig till.
– Då tror jag man skulle kunna skydda ”whistleblowers” på ett bättre sätt. För det är det mest tragiska i den här världen, att det är sällan att whistleblowern kommer göra karriär framöver. Det är inget man vill skylta med på sin meritlista, säger Niels Lynöe.
Få fall utreds
De senaste åren har bara fyra fall av misstänkt forskningsfusk utretts av Centrala Etikprövningsnämnden, den nationella myndighet som sedan tre år tillbaka har ansvaret för fuskfrågor.
I höstas avgjorde nämnden Sveriges största utredning om fusk, som rör en forskare då verksam vid Karolinska Institutet. Hon anklagades av hennes tre tidigare doktorander för att ha hittat på experiment och skrivit in falska data i deras arbeten.
SVT har granskat den utredning som drogs igång efter doktorandernas anmälan, och funnit mycket allvarliga brister. Bland annat saknades rutiner för att dokumentera den forskning som utfördes i laboratoriet på Karolinska Institutet där alla inblandade arbetade, vilket gjorde att det blev mycket svårt att utröna vem som gjort vad och när, eller om någon fuskat.
Dessutom anklagar både doktoranderna och den utpekade forskaren svenska myndigheter för att ha varit ensidiga och till och med jäviga i sin utredning av fallet.
”Nytt system behövs”
Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt vid Stockholms Universitet, menar att det här fallet tydligt visar att Sverige behöver ett helt nytt system för att hantera forskningsfusk – och att utländska experter bör kallas in som utredare.
– Forskarvärlden är så liten. Ofta känner alla varandra och har arbetat med många av de andra som finns inom det här expertområdet. Det är för få personer, för liten krets, som kan utreda forskningsfusk i Sverige. Och därför uppkommer ju dessa anklagelser om jäv och bristande objektivitet, säger hon.
Alla turer och brister i utredningen mot forskaren på Karolinska Institutet visar tydligt att Sverige har stora problem att hantera fall av misstänkt forskningsfusk, menar Madeleine Leijonhufvud. Hon vill, i likhet med Niels Lynöe, att en ny oberoende myndighet inrättas, med betydligt större resurser och utredningskompetens än vad som finns i dagsläget.
– Sverige kan inte hantera forskningsfusk. Och om omvärlden ser att Sverige inte klarar av att hantera dessa frågor, så kan tilltron till svensk forskning påverkas, säger hon. Och det är i sig en allvarlig skada.
Se ett längre reportage om vad forskningsfusk kan få för konsekvenser i måndagens Vetenskapens värld (4/2) 20:00 i SVT2, eller på SVT Play.