SVT har tidigare skrivit om att forskare lyckats lista ut vad de mystiska cirkelformationerna i Namibiska öknen är för något. Svaret var att sandtermiter äter upp gräsrötterna i cirkelns mitt så att mer vatten sipprar ner i jorden och tas tillvara av termiterna. Gräset runt cirklarna får mer vatten än de hade fått vanligtvis och kan växa och frodas trots den karga miljön. Det är alltså hela ekosystem i miniformat som termiterna ägnar sig åt.
En forskargrupp från Princeton University har nu forskat vidare på de mystiska cirklarna och upptäckt att termiterna har en stor inverkan på hela miljön runtomkring sig. De kan nämligen hjälpa till att stoppa ökenutbredning genom att hålla de torra stäpperna vid liv.
Öknens utbredning är ett stort problem och den är till stor del orsakad av oss människor.
– Sandöken har en förmåga att svälja och kväva sin omgivning och påverkar lokalklimatet kraftigt. Människor kan heller inte bo i eller utnyttja öknen så det är en mänsklig angelägenhet att stoppa ökenutbredning, vilket också arbetas med i olika projekt. Utbredningen beror delvis på naturliga klimatförändringar men också på överbetning som gör att öknen är större än den borde vara. Getter och får betar så att inget finns kvar och inget kan gro. Alla nya plantor som skulle blivit träd som drar upp vatten till andra växter försvinner, säger Göran Milbrink, Professor i zooekologi vid Uppsala universitet.
Termiternas bon blir tillflyktsort
Nu visar det sig alltså att sandtermiternas bon är avgörande för att stoppa ökenspridningen till torrmarker som ligger i riskzonen. Resultaten av studien visar att termiternas stackar gör dessa områden mer motståndskraftiga mot klimatförändringar än man trott. I torrområden i både Afrika, Sydamerika och Asien lagrar termitstackar näring och fukt och gör jorden porösare så att vattnet tas upp bättre.
– Termiter saktar ner spridningen av öken in på torrområden genom att skapa en fuktig tillflyktsort för växtlighet på och runt deras bon. Vi har kommit fram till att torrområden med termitkullar kan överleva på betydligt mindre regn än de utan. Termitbona bevarar också frön vilket gör att området kan återhämta sig mycket snabbare när regnet kommer tillbaka efter torra perioder, säger Corina Tarnita, en av rapportens medförfattare.
Forskarna tror att deras resultat även kan leda till att experter ser annorlunda på ökenspridningsprocessen.
– Grässlätter och savanner går igenom fem stadier som visar på övergång till ökenområde och där varje stadie har ett bestämt vegetationsmönster. Termitstackarna liknar det sista stadiet och kan därför misstas för att området håller på att dö. Istället kan det betyda motsatsen, att växter bevaras tack vare termiterna. Klimatmodeller måste därför justeras för att ta hänsyn till djur som termiter som skapar sitt eget lokalklimat, säger Jef Huisman, professor i mikrobiologi vid Universiteit van Amsterdam.
”Ringarna ger hopp”
En annan ny upptäckt är att ringarna inte är statiska utan hela tiden växer då termiterna äter upp större områden. En termitring kan krocka med en annan men då utbryter krig mellan kolonierna. Efter 30-50 år dör sedan stacken ut och cirkeln försvinner.
Men mer forskning behöver fortfarande göras på de unika cirkelformade ekosystemen. Det är mycket man inte vet ännu.
– Vi vet nästan ingenting om hur termiterna lever. De har till exempel inga ventilationsschakt utan klarar sig helt under jord. Ett annat mysterium är varför vegetation har svårt att växa i mitten av cirklarna trots jorden är fuktigare där. Men vad vi vet är att försvinner ringbildningen så är det katastrof. Då är allt dött. Ringarna ger hopp och visar att ett område inte blivit en öken, säger Göran Milbrink.
Forskningen presenteras i veckans nummer av Science.