För 250 miljoner år sedan skedde det hittills mest omfattande av alla massutdöenden i jordens historia. Då gick 90 procent av alla arter under, både växter och djur. En rad massiva vulkanutbrott i det som nu är Sibirien låg bakom förödelsen. En yta nästan lika stor som Europa täcktes av ett flera hundra meter tjockt lavatäcke och mängder av aska och gaser spyddes ut i atmosfären. Forskarna tror massutdöendet då, i slutet av perm-perioden, tog knappt 60 000 år – vilket är snabbt med geologiska mått mätt.

Det kanske mest kända massutdöendet är det som utplånade dinosaurierna, och flera andra organismgrupper med dem, för 66 miljoner år sedan. I det fallet har forskarna hittat bevis för att det var en jättelik meteorit som orsakade katastrofen, en idé som först avfärdades som otrolig. På Yucatanhalvön i Mexiko finns en krater begravd, där en meteorit med en diameter på cirka tio kilometer tros ha slagit ned. Energin som den utlöste motsvarar ungefär 100 miljoner atombomber.

– Nedslaget ledde till en katastrofal miljö under något år, men så fort partiklarna lagt sig på jordytan igen och solljuset kom tillbaka började också livet återvända, berättar Vivi Vajda, som är chef för paleontologi-enheten vid Naturhistoriska riksmuseet och själv har forskat om massutdöendet som skedde för 66 miljoner år sedan, vid krita-tidens slut.

Svamparna härskade

– Egentligen är det inte själva utdöendet som är det intressanta, utan återhämtningen. På Nya Zeeland kan vi i avlagringarna från den här tiden först se fossil från en rik flora av växter, sedan kommer ett lager aska, och sedan ett tunt lager av svampsporer. Eftersom så mycket av allt levande dog i katastrofen fanns det gott om dött organiskt material, så då frodades svamparna, som är nedbrytare.

– Sedan kan vi se hur växterna åter koloniserar marken: först kommer ormbunkarna tillbaka, den ena arten efter den andra, sedan barrträden och sist blomväxterna, säger Vivi Vajda. Evolutionen sätter igång på turboeffekt efter ett massutdöende och mängder av nya växter och djur utvecklas. Det är spännande att se hur lång tid det tar för dem att fylla de lediga nischerna igen.

Spår i Sverige

Det finns inga spår av de här två massutdöendena i Sverige. Men det allra första, som markerar gränsen mellan tidsåldrarna ordovicium och silur, finns det synliga spår av i Siljanområdet i Dalarna, tack vare att en meteorit senare slog ner där och ställde gamla sedimentära bergarter på ända. Åsa Frisk, paleontolog vid Uppsala universitet har studerat området.

– Före massutdöendet var där ett varmt, djupare hav, med många koraller och stora bläckfiskar. På den tiden fanns nästan inget liv på land, däremot fanns ett rikt djurliv i havet. Men klimatet blev kallare, haven grundare och många av djurarterna försvann. Det blev en istid, säger Åsa Frisk.

Det finns ytterligare minst två massutdöenden, som drabbat jorden. Ett markerar slutet på devon, det andra gränsen mellan trias och jura. Men de är mycket mindre studerade.

Massutdöende nu

En del forskare hävdar att den utrotning av arter som pågår nu, är att betrakta som ett sjätte massutdöende. Enligt Vivi Vajda är det avgjort så:

– Ja, absolut. Allt sedan människan gjorde sitt intåg, och särskilt sedan industrialiseringen, dör arter ut i snabb takt. Många av arterna har vi inte ens hunnit upptäcka innan de försvinner.

Åsa Frisk instämmer:

– Att säga att vi inte är på väg mot ett nytt massutdöende, om vi inte gör något åt dagens situation, vore att stoppa huvudet i sanden, säger hon.

– Det sker alltid utdöenden av arter, det är en naturlig del av livet på jorden. Flertalet av alla arter har dött ut på det sättet. Men de miljöförändringar vi människor orsakar ger ett utdöende långt utöver detta naturliga ”bakgrundsutdöende”. Och eftersom vi människor finns nästan överallt, är det svårt för andra arter att ta vägen någonstans när deras livsmiljöer förändras och förstörs. Vi har begränsat deras geografiska rörlighet, säger Åsa Frisk.

Vivi Vajda menar att det är viktigt att ha med sig det geologiska tidsperspektivet när man talar om att det är ett massutdöende som pågår idag:

– För oss kanske det ter sig som att utplåningen av arter idag tar lång tid – flera generationer, och att det kanske inte är så farligt ändå. Men geologiskt sett går det som sker oerhört fort. Man ska veta att det tar lång tid för livet att återhämta sig och det blir sig aldrig riktigt likt igen. När dinosaurierna dog ut och aldrig kom tillbaka, fanns också däggdjur. Däggdjuren återkom ”snabbt” – inom några tiotusen år. Men för oss människor är det ett långt tidsperspektiv.

Mycket är okänt

Ulf Gärdenfors, professor i naturvårdsbiologi och vetenskaplig ledare vid Artdatabanken, säger att det beror på hur man definierar ett massutdöende, om det är rätt att kalla dagens utrotning för det eller inte.

– Vi har heller ingen aning om hur många arter vi har i världen och hur många som dör ut årligen. Övervakningen är knapphändig utom för ett mycket litet antal arter.

– Men det står utom allt tvivel att vi förlorar ett stort antal arter, och att hastigheten på utdöendet är långt utöver det normala bakgrundsutdöendet. En del hävdar att det går 100 gånger snabbare, andra att det går 1000 gånger snabbare. Lokala och regionala utdöenden sker hela tiden. Vi människor knaprar och knaprar på andra arters livsmiljöer. Det finns inte mycket natur, om ens någon, där människan inte satt sina spår, säger Ulf Gärdenfors.

Accelererande risk

Den vetenskapliga tidskriften Science publicerade i veckan en studie, som sammanställer det vi vet om hur klimatförändringarna hotar världens arter. Slutsatsen är, att för varje grad som klimatet blir varmare, inte bara ökar risken för att arter ska dö ut, den accelererar. Om inget görs åt koldioxidutsläppen och den ökande växthuseffekten, hotar klimatförändringarna att utplåna en sjättedel av alla världens arter.

Men det är inte klimatförändringarna som utgör det största hotet mot jordens växt- och djurliv.

– Det som håller på att ske kan jämföras med de tidigare massutdöendena oavsett klimatförändringarna, på grund av landskapsförändringarna, säger Mora Aronsson, botaniker vid Artdatabanken.

– Vi människor tar allt större arealer i anspråk. Klimatförändringarna bara förvärrar problemet ännu mer.

– Även om jag har en pessimistisk syn, tror jag på människans förmåga att göra rätt om vi bara vill, säger Vivi Vajda. Och som tur är, är det väldigt svårt att utplåna allt liv. Hur stora katastroferna än varit, har alltid något liv överlevt på jorden.

Vetenskapens värld i morgon måndag handlar om tidigare massutdöenden i jordens historia och vad vi kan lära av dem. SVT2 kl 20.00.