Ingen vet exakt hur vanligt det är. Fenomenet, eller kanske egenskapen, att omedvetet och automatiskt koppla ihop ord och siffror med olika färger. Vissa forskare menar att synestesi finns hos en på 200 personer. Andra hävdar att det rör sig om en på 20 000.
Hur det än ligger till så har forskare nu hittat att den ovanliga fallenheten är kopplad till ett överaktivt syncentra i hjärnan.
Skillnader i verklighetsuppfattning
Forskarna bakom studien menar att resultaten kastar ljus över individuella skillnader i hur vi uppfattar allt från småsaker till hela verkligheten omkring oss. De tillhandahåller också ett nytt sätt att se på synestesi som produkten av en ökad retbarhet i vissa av hjärnans regioner.
– De flesta av oss antar nog att vi upplever världen på samma sätt som alla andra, men synestesi är ett tydligt exempel på en grupp som uppfattar världen på ett fundamentalt annorlunda sätt. Majoriteten av oss har inte färgupplevelser kopplade till varje ord, siffra och bokstav så som människor med synestesi har. Att studera dessa människor kan hjälpa oss att belysa mekanismerna i hjärnan som står bortom medvetandet, säger Devin Blair Terhune vid universitetet i Oxford.
Överraskande skillnad
I sina försök fann Terhune och hans team att vanliga människor behöver tre gånger högre magnetisk stimulering på syncentrum än testpersonerna med synestesi för att uppleva fosfener. Fosfener är en slags övergående ljusblixtar som inte är framkallad av något du ser, utan av att nervcellerna aktiveras (du kan själv på ett enkelt sätt framkalla fosfener genom att mjukt pressa fingrarna mot stängda ögon en stund).
– Vi blev överraskade av hur stor skillnaden faktiskt var. Deltagarna som hade synestesi visade på betydligt högre retbarhet i de delar av hjärnan som styr synen, än deltagarna utan synestesi. Våra resultat pekar på en grundläggande skillnad mellan aktiviteten i syncentrat i hjärnan hos personer med och utan synestesi, menar Terhune.
Det är dock inte så enkelt att det överkänsliga syncentrumet är direkt ansvarigt för upplevelsen av synestesi. Terhune menar att de misstänker att den förstärkta retbarheten i synestesihjärnorna kan vara relaterade till utvecklingen av tillståndet, men inte ansvarig för uppkomsten av fenomenet.
Mer eller mindre synestesi?
Forskarna menar nu att dessa resultat kan leda till behandling för att minska upplevelserna av synestesi- eller varför inte för att göra upplevelserna ännu mer levande. Hur man än vill ha det som bärare av förmågan så väcker arbetet även frågor inom andra områden. Terhune spekulerar,
– Hur är det med exempelvis hallucinationer och andra verklighetsuppfattningar som skiljer sig från mängden? Är det så att man kan tillämpa samma princip även där?
Framtida forskning får utvisa hur det ligger till. Mer om studien publiceras idag torsdag i Current biology.
Annelie Larsson
SVT Vetenskap
