Så var det dags igen för Årets Kock – den svenska matvärldens finaste tävling där sedan urminnes tider unga vita män tävlar.

Med ett litet undantag – Kristina Pettersson som vann 1988. Det är snart trettio år sedan. Och förra året glimmade det till av hopp då både Emma och Saori gick till final. Men nu åter manlig hegemoni.

För att kompensera lite av denna märkliga snedfördelning har man också instiftat Karin Fransson-priset som enbart gått till kvinnor. Lite som när herrfotboll kallas fotboll rätt och slätt medan damfotboll kallas damfotboll – man bygger fast skillnaderna.

Man kan ju tycka att det inte spelar någon roll och att kvinnorna kan få sina estrader på annat håll. Men var då? Tipsa mig gärna.

Relationerna som byggs mellan vinnarna håller i sig ut i arbetslivet och vidare in i företagandet, stora delar av den svenska restaurangbranschen är en mycket manlig affär, se bara på nya Teatern vid Skanstull, ett riktigt bra ställe.

Där huserar inte mindre än tio kockar som alla är män.

Det är mig en gåta varför denna tävling, som bland annat finansieras av de svenska bönderna, inte kan utvecklas liksom mycket annat tack och lov gjort i samhället.

En förebild kan till exempel den superkommersiella Alla Hjärtans dag vara – numera är konceptet lite omstöpt så att det känns helt rätt att använda sitt hjärta till annat än att enbart hylla sin partner – man kan låta det slå för folk överallt i världen som kan behöva några kronor för att överleva istället för att lägga allt på rosor till sin käraste.

Ett inkluderande förhållningssätt som känns nutidsanpassat. Större saker har hänt i Sverige – Schlagerfestivalen har blivit Mello och kvinnliga poliser bär inte längre kjol.

Så varför inte ändra på upplägget så att det funkar för människor med olika bakgrund, ålder, etnicitet och kön? Om man nu verkligen menar allvar med att man vill ha förändring. Årets Kock skulle faktiskt kunna driva utvecklingen.

Personligen tycker jag det blir lite tradigt att titta på tävlande som är så lika varandra, gör så lika tallrikar med så lika råvaror. Spänningen och dramatiken fattas mig helt alldeles oavsett hur duktiga dessa män är.

För det är klart att de är begåvade och har slitit som ena jävlar för att ta sig dit där de är.

Men jag tror bara det är kompisar, arbetskamrater och sponsorer som kan hetsa upp sig över vilken av dessa som ska vinna imorgon. Ok, några har skägg några har inte skägg.

Men annars en ytterst homogen grupp.

Tänk om det plötsligt stod en äldre kvinna där och lagade världens godaste rätter.

Eller en riktigt skicklig kock på flykt från sitt krigshärjade hemland. Jag knäpper min händer och ber att detta blir verklighet medan jag fortfarande hänger kvar här på jorden.

Och vad skönt om jag har fel och tävlingen redan nästa år har blivit något helt annat.