Har du hunnit handla alla klappar än? Griljerat skinkan? Städat och fejat? Pyntat granen?

Ligger ångesten som ett hårt stålband över bröstet och tvingar dig att andas sakta för att inte börja gråta eller gallskrika?

Är du förbannad på din familj för att de inte hjälper till eller förstår hur viktig julen är?

Är du kvinna?

Idag låtsas vi gärna att män och kvinnor är exakt likadana, men kika in i nästan vilket hem som helst runt juletid och du ser en distinkt skillnad.

Det är husets tyrann som sätter ribban för hur julen ska firas, bestämmer prisnivån på julklapparna och vilka rätter som måste stå på bordet – medan resten av familjen hukar och försöker vara ur vägen. Den tyrannen är sällan en man.

Kvinnor styr över julen och andra högtider. De är familjens kulturbärare och de tvingar alla andra att underkasta sig sin nivå av traditionsbundenhet.

Det är inget fel att föra traditioner vidare till familj och barn, men jag motsätter mig det martyriska sätt som det görs på.

Många kvinnor är antingen omedvetna om sin enorma makt eller så veta de mycket väl att deras vilja är lag men använder sitt martyrskap som en sköld för att inte makten ska ifrågasättas och tas ifrån dem.

En vuxen ansvarstagande kvinna bör erkänna både sin makt och sitt ansvar i stället för att inför sig själv och andra låtsas att hon bara agerar på ett yttre tvång – ett diffust ”det måste vara så” – vare sig det handlar om att man ”måste” koka knäck eller införskaffa lyxchoklad, för att annars blir julen förstörd.

En vuxen kvinna bör inte heller påtvinga andra sina normer. Att sura för att partnern inte hjälper till eller sucka för att han ”gör fel” när han försöker hjälpa, är rent maktmissbruk.

Jag förstår att många kvinnor stressar och känner att de inte hinner med vad de har föresatt sig. Men det är deras förväntningar och förhoppningar, och deras eget val att bestämma på vilken nivå julen ska firas.

Det är inte en naturlag att de måste involvera alla andra i sin julhets. Om andra tycker att det räcker att ta en grogg, se på Kalle Anka och helt strunta i julklapparna – låt dem! För julfridens skull.

Laga en förbannat massa mat om det roar dig, annars låt bli. Köp presenter för att du vill ge någon något, men förvänta dig inga tillbaka.

Sluta med martyrskapets tyranni för det är pinsamt och plågsamt att se.

Applicera sedan gärna dessa tankar på resten av året.

För handen på hjärtat – det är kvinnor som bestämmer graden av renhet i hemmet, hur ofta hushållssysslorna ska skötas och av vem, hur barnen ska kläs och när det är dags att renovera.

Det är kvinnor som tjatar om jämställdhet när de redan har hela makten och spelar underdogs när de själva håller i kopplet. Och som gråter krokodiltårar när de blir ifrågasatta.

Dubbelarbete är något självvalt. Om du mår dåligt för att det är ostädat, ta det med psykologen. Eller med städbolaget.

Hur gör jag själv då? Jag gör allt i hemmet – för att det roar mig.

Jag städar, tvättar, lagar mat, sköter ungarna och yrkesarbetar. När mannen eller barnen hjälper till blir jag glad, men det är inget jag kan kräva.

Och jag firar inte jul. Alls. Så är det problemet löst.