Riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (L) är en stark företrädare för liberal politik och värderingar. I sakfrågor landar Birgitta och jag ofta i samma ståndpunkter.

Däremot har vi uppenbart delade uppfattningar om hur ett ledarskap i Liberalerna ska bedrivas. Därför har jag i dag, på eget bevåg och med partiets och de liberala idéernas bästa för ögonen, tagit ett svårt steg.

Jag anser att Birgitta Ohlsson bör lämna den högsta partiledningen.

Liberalerna behöver förändras. Vi är inte nöjda med senaste valresultatet och vi genomför ett omfattande utvecklingsarbete av såväl organisation som formspråk och självklart framförallt politiken.

Vi omprövar vissa frågor och vi formar nya ställningstaganden för samtidens och framtidens utmaningar.

Jag är själv i högsta grad en del av detta arbete genom att jag leder partiets välfärdskommission och ingår i partistyrelsen.

Jag ska ärligt berätta att det tufft ibland i politiken. Vi har och ska ha en aktiv interndebatt i sakfrågor men vi måste också ha ett fungerande ledarskap.

Hos oss kallas detta yttersta ledarskap partiledningen, en liten krets som valts av partistyrelsen att leda partiet tillsammans med vår partiledare. Jag är adjungerad till denna partiledning.

Där ska vi diskutera öppet och livligt olika frågor och vi ska staka ut riktningen framåt, förbereda politiska ställningstaganden och föra förtroliga samtal – alltid med stark lojalitet till vårt parti.

Att vara med och leda partiet är ett förtroende och ett ansvar. Det går inte att samtidigt vara en fri debattör som väljer egna handlingsvägar och utspel som upprepade gånger står i strid med de förslag som utmejslats.

Enligt min uppfattning måste man välja vilken roll man vill ha. Rollen som del i ledarskapet i partiet eller som en fri debattör.

När vi i Liberalernas partistyrelse diskuterat förslaget om att inte tillåta flera konfessionella friskolor, som alltså var väl förankrat i partistyrelsen, presenterades detta av en mindre grupp med Jan Björklund i spetsen.

Då väljer en ledamot, Birgitta Ohlsson, som också sitter i partiledningen, att angripa förslaget offentligt, utan att ens förvarna om detta. Det skapar en omöjlig situation.

Det är dessutom inte första gången hon väljer att agera på egen hand utan att följa de spelregler som gäller i de fall någon vill driva en egen linje.

Försommarens omröstning om migrationsfrågan i riksdagen är ett annat exempel där agerandet ledde till att bilden av partiets ställningstagande för barnfamiljernas rätt till återförening blev otydlig.

Jag har naturligtvis tagit upp detta också med Birgitta Ohlsson personligen och även i partistyrelsen.

Jag har därför, efter noggrant övervägande, i min egenskap som ledamot i partistyrelsen sagt att jag tycker att Birgitta Ohlsson ska lämna partiledningen.

Där måste det finnas ett förtroligt samarbete. Det gör det inte idag.

Att säga som jag gör i Ekot är naturligtvis inte enkelt. Vi är ju partivänner och står ofta nära varandra i andra politiska sakfrågor. Men detta handlar inte om sakfrågorna.

Det handlar om ledarskap och möjligheten för Liberalerna att formulera en tydlig politik. Just nu är det omöjligt för väljarna att förstå partiets åsikter.

Vi ska ha högt i tak i Liberalerna. I frågor där man har starka egna åsikter och värderingar ska man kunna markera det.

Men i partiledningen måste man kunna stå för en linje och ett ledarskap.