För tjugo år sedan skrev jag boken ”Journalistens guide till tredje världen”. Så här beskrev jag en arbetsdag i Perus huvudstad Lima:
”Att prata med ett gatubarn och en vicepresident, en gerillasympatisör – under en och samma dag – och med samma respekt. För mig är det en del av glädjen med att arbeta som journalist i tredje världen: det faktum att man, utan att ens byta kläder, kan röra sig mellan miljöer som är så väsenskilda att människor från dem aldrig kommer att mötas”.
Den drivkraft jag kände då – och fortfarande känner – återfinns hos många hängiva utlandskorrespondenter idag. Det är också denna blandning av professionalism, nyfikenhet och respekt som saknas i huvuddelen av den rapportering vi nu ser från Husby och andra förorter.
Reportrarna på plats den första natten och morgonen verkar över huvud taget inte ha några egna kontakter i området. Ett drygt dygn senare ställer studioreportern frågor som blottar ett hisnande avstånd, långt längre än det mellan Gärdet och Kabul. För vad svarar man när någon frågar: ”Hur känns det att bo i Husby?” ”Jo, tack fint! Och var bor du?”
Varför uppstår denna skillnad? När jag kommer till Lima som journalist så är det med den utomståendes perspektiv. Men till skillnad från många lokala kollegor har jag en fördel: jag bor inte i landet, jag har ingen vardagsrädsla – allt det som gör att mina peruanska kollegor kanske helt undviker att åka till det område jag just besökt.
När nu helvita, svenska medelklassjournalister från Stockholms innerstad (som jag själv) eller Bromma ska ge sig ut i förorten uppstår samma trovärdighetsproblem som för deras kollegor i Lima. Reportern tycker att det är obehagligt, ryggar inför tanken att hens egna barn skulle behöva gå på ”såna” skolor. Världen i den farliga förorten utgör i förlängningen ett hot mot hela ”vår” trevliga SOFO-existens.
Kort sagt, journalisten kan inte längre utöva den trovärdiga, oberoende arbete som är en förutsättning för att vi ska få en balanserad och initierad bild av ett komplext skeende.
Lägg till detta det faktum att ”förortsrapportering” inte direkt ger några högstatuspoäng. Följden blir att jobben görs av snabbt utskickade, unga och inte särskilt rutinerade reportrar. Därför är det inte heller konstigt om dessa journalister lätt låter sig manipuleras, sen må det vara av batongvevande poliser eller av förslagna aktivister.
Nej, jag anser inte att vi ska jämställa bevakningen av våra ”farliga” förorter med utrikesrapporteringen från världens konflikthärdar. Det som sker (eller inte sker) i svenska förorter är verkligen inget utlandsproblem! Vad jag menar är att det finns mycket att lära från utrikesrapporteringens vilja att lära ut, gestalta och förklara.
Men var finns förortsjournalistikens Cecilia Uddén eller Nils Horner?
Visst behövs det fler journalister med egen bakgrund i ”de farliga förorterna”, men det räcker inte. Det krävs mer än bara några få ”alibijournalister”. För att redaktionerna ska få ordning på sin ”förortsbevakning” krävs ett nytänk. Uppgradera förortsjournalistiken! Anlita rutinerade, engagerade utländska journalister som arbetar i Sverige och som har en hälsosam distans till det svenska samhället. Med deras hjälp kan vi få en mycket bättre ”förortsjournalistik” än den vi har idag.