Varför började folk hata det lilla barnet med luciakronan?

Jag fick just frågan av en journalist på radio och jag försökte hitta orden, försökte uttala dem men jag kunde inte säga dem högt. Det får du nog fråga dem som hatar, svarade jag. Jag förstår det inte. Det var allt jag lyckades få ur mig.

Det knyter sig i magen varje gång jag ser barnets blick. Den fina klänningen och den fina kronan och det där leendet.

Vad ser ni när ni börjar hata?

Jag ser ett barn. Jag ser mig själv när jag var barn. Jag ser mina barn.

Och nej, varken jag eller mina barn ser ut som det barnet så det kan inte vara förklaringen till varför jag ser barnet när ni bara ser ett ämne att ösa ert hat och missnöje över.

Jag ser min son, som självklart hellre ville ha ljus i håret än den där struten på huvudet. Som inte vågade ta på sig kronan förrän sista året på dagis, men som ändrade sig i hallen innan tåget började och tog av sig den. Känner ni igen det?

Har era söner också trånat efter ljusen och glittret men fått höra att det är tjejigt, som om att det var något negativt?

Att han lämnar sin ställning om han sjunker så lågt att han beter sig som flickorna? Eller att han är pinsam, har gjort bort sig på något sätt som han inte förstår.

Kanske är det för att jag är den som blir hatad som jag kan förstå.

Det är jag som står där i min luciakrona och vill vara fin. Men som aldrig fick vara det.

Reglerna var redan satta kring vad som var vackert och vad som var svenskt. En sån som jag kan aldrig bli mer än bara fin för att vara en av min sort.

Ett alternativ. Ett undantag.

Avskalad från det som rör våra känslor och reducerad till ett ting.

Jag behöver knappast påminna om vad det gör med ett kollektiv när det börjar betrakta sina medmänniskor som namnlösa och sätter nummer på dem.

Men är verkligen julen förstörd av ett litet barn som vill vara fint? Som vill bli sedd? Som vill vara med?

Vad är det som är hotfullt?

Är det inte så att julen ändå kommer att bli som den alltid har varit? Att alla kan göra lite som man alltid har gjort ändå?

Några tar fram ljusstakarna, köper hyacinterna och amaryllisen och hänger de fina änglarna i granen. Någon vill inte ha änglar i granen utan flaggor eller glitter, ytterligare en annan kanske inte har gran alls. Ytterligare en är allergisk.

Men det hindrar ju inte dig från att göra som du alltid har gjort.

Om du gillar skinka så finns det ju massor av skinka att köpa i saluhallen och i affären och en del köper ekologiskt men någon annan kanske ordnar ett veganskt julbord. Och gillar man inte det så kan man ju ta med sig egen mat?

Vad är det som är hotfullt med att alla inte gör precis samma om ingen hindrar dig från att göra som du alltid har gjort?

Ingen i hela förorten har några som helst planer på att komma hem till dig och ta din skinka och din gran.

Och för tusende gången: Det var inte SVT som klippte bort rasismen från Kalle Anka – det var Disney själva. Eftersom de inte vill att barnen som tittar ska behöva känna sig obekväma när de sitter och myser framför TV:n på julafton.

Inget barn ska behöva bli hånad eller skrattad åt. Inget barn ska behöva känna sig fel eller ful. Inget barn ska reduceras till någon man debatterar om. Ändå gör vi det allihop. Och jag med.

Men jag gör det för att någon måste säga ifrån. När någon mobbar eller ger sig på en annan så är det viktigt att vi andra reagerar.

Och det är en väsentlig skillnad på den som hatar och den som står upp mot hatet.

Så nej, vi debatterar inte. Vi diskuterar inte rätt eller fel. Det finns inget att diskutera.

Självklart säger vi ifrån när vuxna ger sig på ett barn. Det behöver man inte vara med i en grupp, eller skriva en särskild tagg, för att göra.

Det räcker att bara tillhöra människosläktet.

---

Läs också: Luciafirande – vad tycker du?