När AF idag köper sina utbildningar är det för att de lokala kontoren kan använda dessa för att stävja arbetslösheten. Men upphandlingarna fungerar inte: bristen på kontroll och sanktioner har lett till en fullständigt korrumperad marknad där olika aktörer lämnar ogenomförbara anbud med vetskapen om att efterlevnaden inte kommer kontrolleras, skriver Kristian Mandin.
Förr sa man att statens kaka var liten och säker. Den senaste tiden har detta uttryck kommit på skam med ett undantag; Arbetsförmedlingens kaka är nämligen stor, god och också magisk då man samtidigt som man äter den även kan ha den kvar!
Det handlar om hur AF sköter affärerna med sina leverantörer. AF har under en lång tid upphandlat sina åtgärder av privata aktörer och sedan något år genomförs upphandlingarna av en central funktion. Upphandlarna är alltså av stor vikt i myndighetens verksamhet eftersom de ska köpa in verktyg som de lokala kontoren kan använda för att stävja arbetslösheten. Men som man kunnat se har dessa åtgärder i många fall inte fungerat och till råga på detta har AF varken haft möjligheter eller vilja till sanktion eller ens kontroll.
Det har lett till en fullständigt korrumperad marknad där aktörer lämnar ogenomförbara anbud med vetskapen att efterlevnaden inte kommer kontrolleras. Om man mot förmodan skulle mista avtalet kan man lämna in ett nytt anbud och vinna nästa upphandling.
Detta beror på att man i upphandlingen måste ställa upp tilldelningskriterier och eftersom det ofta är ganska abstrakta tjänster man upphandlar väljer man att ibland göra det icke mätbara mätbart eller mäta saker som inte är viktiga för kvaliteten av tjänsten. Personaltäthet är ett exempel men det finns inga vedertagna fakta som egentligen bekräftar att en extrem personaltäthet (till exempel en lärare på fyra deltagare) har någon positiv effekt för deltagaren.
Då man väljer att försöka mäta abstrakta värden handlar det ofta om vad anbudsgivarna utlovar i sina anbud i fråga om metoder, bemötande och så vidare. Men det kan man av naturliga skäl sedan inte på ett rättssäkert sätt kontrollera i utförandet.
Konsekvensen är en marknad som blir allt mer korrumperad, visserligen bryter AF ibland avtal men tar ofta in samma leverantör igen trots att man har stöd i lagen för uteslutning på grund av misskötsel.
Vad ska man då göra åt detta? Först och främst bör man avskaffa de rena arbetsmarknadsutbildningarna. Detta är en förlegad form av omskolning och deltagarna hamnar ofta i ett rättslöst tillstånd på grund av det godtycke som omger utbildningen. Det finns en väl fungerande kommunal vuxenutbildning där eleverna har rättigheter i fråga om stöd, inflytande, individuell anpassning. Kommunerna har en betydligt bättre koll på det lokala kompetensbehovet än AF:s centrala upphandlare, det logiska vore alltså att ge kommunerna resurserna och ge aktivitetsstöd för studier på komvux.
De andra arbetsmarknadsåtgärderna ska AF fortsätta att köpa men man måste i sina inköp luta sig mot forskning och fakta och ha tydliga kontrollpunkter, sanktioner och relevanta tilldelningskriterier, samt använda goda exempel för att utveckla åtgärderna och förkasta orimligt låga anbud eller anbud från fuskande leverantörer.
För sanningen är den att AF är en myndighet som blivit grundlurad och idag hålls som gisslan då en del leverantörer inte har något som helst intresse i att lösa sin uppgift – stävja arbetslösheten. I stället vill de bibehålla den på samma nivå och maximera vinsten på varje deltagare genom att så långsamt och ineffektivt det går slussa dem genom verkningslösa och illa utförda åtgärder under så lång tid man kan!
Systemet bygger helt enkelt på kontraproduktivitet och AF vill inte inse det totala systemfelet. Så länge de inte inser det är det fullt möjligt att äta kakan och att ha den kvar.