Under de senaste veckorna har diskussionerna gått heta i media om vad polisens dåliga resultat egentligen beror på och vad som krävs för att vända situationen.
Beror det på många onödiga anmälningar som rör förhållanden som inte är brott eller på flyktingströmmen? Krävs 2 300 nya poliser? Handlar det om helt andra saker?
I december 2012 beslutade en enig riksdag att de 21 fristående länsmyndigheterna, Rikspolisstyrelsen och Statens kriminaltekniska laboratorium skulle slås ihop till en nationell polismyndighet.
Vi från den oberoende tankesmedjan Stiftelsen Tryggare Sverige var en av få remissinstanser som var kritiska till Polisorganisationskommitténs förslag om att centralisera polisen.
Nu är desto flera negativa och åsikterna om varför det ser ut som det gör och om vad som krävs för att vända situationen går heta. Tyvärr saknas fortfarande en ordentlig analys av orsakerna bakom polisens problem.
Olika tänkbara förklaringar till polisens försämrade resultat som förts fram har visat sig endast i begränsad utsträckning förklara situationen. Samtidigt finns andra förklaringar som är svårare att både avfärda och bekräfta utifrån empiri. Det handlar till exempel om:
Förändrad brottsstruktur
Till viss del kan polisens dåliga resultat sannolikt bero på en förändrad brottsstruktur där en del av den traditionella mängdbrottsligheten i form av till exempel tillgrepp av fordon och våld i offentligt miljö har minskat till förmån för en grövre och mer organiserad brottslighet.
Dessutom har den tekniska utvecklingen möjliggjort nya typer av brott och tillvägagångssätt som har försvårat (inte förhindrat) polisens möjligheter att nå framgång.
Brist på lokal förankring
En grund för framgångsrikt polisarbete är också att det finns en lokal förankring där polisen känner och är kända av invånarna.
Även om syftetmed den nya organisationen sägs vara att komma närmare invånarna så är det näst intill en omöjlig ekvation att åstadkomma en lokalt förankrad polis samtidigt som verksamheten centraliseras.
Dessutom innebär en omorganisation i sig alltid produktivitetsbortfall då de anställdas fokus flyttas inåt i samma stund som en omorganisation kommer på tal. Detta fortsätter erfarenhetsmässigt över själva omorganisationen och ett antal år därefter.
Avsaknad av kvantitativa mål och tydliga kravställare
En annan förklaring till de senaste årens utveckling kan också vara avsaknaden av kvantitativa mål och tydliga kravställare, vilket blivit särskilt påtagligt i samband med omorganisationen.
För samtidigt som polisen genomgått den största omorganisationen sedan förstatligandet 1965 har det politiska inflytandet i form av lokala polisstyrelser helt tagits bort.
Dessutom har regeringen avskaffat i princip samtliga kvantitativa mål eftersom ”professionernas kunnande och yrkesetik” ska bli mer vägledande och då ”det ska tillskapas styrmodeller som ger större frihet för medarbetarna i offentlig sektor”.
Politiskt är debatten tillbaka sju år i tiden och handlar i princip uteslutande om antalet nya poliser som krävs.
Detta trots att rikspolischefen själv i Polisens årsredovisning för år 2015 tvingas erkänna att det finns kvalitetsbrister i myndighetens tidredovisning med konsekvensen att ”det är svårt att på ett rättvisande sätt fastställa hur myndighetens resurser har använts.”
Om rikspolischefen inte vet hur de befintliga resurserna har använts, hur kan han (och andra) då vara så säker på att det behövs fler poliser – och att det är just 2 300 stycken?
Åtgärderna för att vända polisens dåliga resultat kanske snarare handlar om bättre ledning och styrning, inklusive tydliga kvantitativa mål.
Så länge polisen inte själva vet hur de befintliga resurserna används, så vet vi inte om lösningens på polisens tillkortakommanden handlar om fler poliser.
Därför vill vi mana till besinning när de politiska partierna, ivrigt påhejade av olika särintressen, som åter försöker trumfa över varandra i antal nya poliser.
Vad vi istället behöver är en utredning som tydligt talar om vad ”patienten” har för sjukdom, innan rätt medicins sätt in.