Det är Årets kock-final igen. En man har precis vunnit. Igen. Johan Backeus.
Jag minns när jag började följa tävlingen på plats, för snart tio år sedan. Även då var det bara manliga kockar som vann och jag tjatade mig till ett litet spaltutrymme i Sydsvenskan, där jag fick ondgöra mig över saken. Sedan dess har ingenting hänt och jag har blivit allt mer luttrad, nästan blasé.
Eller, det är inte sant, någonting har hänt.
I dag finns ett nätverk, startat av matskribenten Lisa Förare Winbladh, där kvinnliga kockar kan dela erfarenheter, pusha varandra och få coachningshjälp.
Detta nätverk ledde bland annat till att två kvinnor tävlade i 2015 års final. Saori Ichihara kom trea.
För problemet är inte att det saknas kompetenta kvinnliga kockar, problemet är de strukturer som hindrar dem från att komma fram. Det börjar redan på förskolenivå, där pojkar uppmuntras att tävla och flickor får beröm för att de är tysta och inte bråkar.
Jag tror att kvinnor måste börja bråka mer och att män måste lära sig att vara tysta. Och är de inte tysta så bör de åtminstone prata mer om och med sina kvinnliga kollegor.
Det hjälper inte att det finns tusen urskickliga kvinnor, om det hela tiden finns en mer högljudd man.
Män är inte bättre kockar per se, men de har ett starkare nätverk i ryggen. De har fler förebilder, de har manliga chefer och de har manliga kollegor.
Årets kock-tävlingen är inte orsaken till mansdominansen bland kockar på toppnivå, men den är ett symptom på samtidens skeva genusstrukturer, som går igen i samtliga samhällsskikt.
Här har vi alla ett ansvar att agera för att skapa förändring. Först föräldrarna och förskolepersonalen, sedan lärarna på restaurangutbildningarna: vem får vilka uppgifter i klassrummet, vem uppmuntras att tävla?
Därefter restaurangerna: vilka elever får praktikplatser, vem får vara i serviceköket och vem får vara i kallskänken? Även vi matjournalister har ett ansvar: vem intervjuar vi, vilka kockar får synas på matmagasinens framsidor, vem får stora uppslag i tidningarna?
Jag var själv redaktör för ett matmagasin under en period. Min ambition var att intervjua lika många kvinnliga som manliga kockar. Det var givetvis svårare än att av slentrian och bekvämlighet intervjua samma skara män om och om igen.
Jag fick jobba hårdare, leta mer noggrant, men jag visste också att varenda kvinna jag intervjuade fick någon annan kvinna att känna att hon trots allt var i rätt bransch.
Hittills har en enda kvinna korats till Årets kock, det var 1988.
I år var det åtta män av åtta i finalen. Ett litet steg mot en mer jämställd finaluppställning är det mentorspris som instiftades 2012, i kocken Karin Franssons namn. Det ges till en person som ”i sitt arbete bidragit till att lyfta och utveckla kvinnliga kockar”.
Låt oss hoppas att det i framtiden, liksom 8 mars, inte kommer att behövas.
