De två hade mycket gemensamt. Båda var komna ur den översta överklassen. Den ene var släkt med kungen, den andre tillhörde landets främsta finansfamilj.
Båda var som unga män lite vilsna i tillvaron, tycktes inte märkvärdigt begåvade, letade efter en livsuppgift. Så – i en extrem situation blommade de upp och uträttade stordåd. De räddade, var på sitt håll, tiotusentals människor från Förintelsen.
Hur kan då deras eftermäle vara så olika? Raoul Wallenberg är ett nationalmonument. Han har tillägnats stora minnesmärken i centrala Stockholm.
Hundraårsminnet av Wallenbergs födelse firades med utgivning av två tjocka biografier, hans namn har gjorts till symbol för Sveriges strävan att framstå som en förkämpe för mänskliga rättigheter, ledande politiker strävar att döpa om Arlanda flygplats efter honom. Allt detta är utmärkt, en modig människa bör hedras.
Det är bara en sak – varför glömmer man Folke Bernadotte?
Han gjorde ju samma sak, men han är nästan bortglömd, i den mån han inte är misstänkliggjord, nu senast i en P3-dokumentär i Sveriges Radio från i höstas.
Tills helt nyligen fanns ingenting i Stockholms stadsbild som påminde om Bernadottes gärning. Numera finns en liten byst vid en smal grusväg på Djurgården. Svaret är, att Folke Bernadotte hade – och har – mäktiga fiender.
Några år efter krigsslutet kallades han av FN:s säkerhetsråd till medlare i det krig som utbröt när staten Israel bildades. Under sina ansträngningar att skapa en bestående fred i Palestina, blev han så hatad i det israeliska samhället, att han slutligen mördades på öppen gata i Jerusalem.
Den nybildade israeliska statens representanter tog kraftfullt avstånd från attentatet – förstås. Samtidigt står det klart, att de bar det yttersta ansvaret, genom att de inte gav Bernadottes kortege den väpnade eskort han hade rätt till, trots att medlaren var offentligt mordhotad.
Det fanns flera skäl till varför Bernadotte var så avskydd i Israel.
I samband med att den israeliska staten etablerades hade större delen av den palestinska ursprungsbefolkningen fördrivits. Bernadotte krävde ovillkorlig rätt att alla som flytt undan krigshändelserna att återvända och få igen sin egendom.
Detta såg israelerna som ett dödligt hot mot den nybildade staten – den skulle ha en stor och stabil judisk majoritet.
Under de första decennierna efter Hitlers koncentrationsläger och Förintelsen hade staten Israel ett enormt goodwill-kapital i västvärlden. Det var i princip omöjligt att framföra någon som helst kritik av Israels politik utan att bli stämplad som antisemit.
Hur skulle man då hantera en person, som gjort sig så impopulär i Israel att han blivit mördad? Det enklaste var att glömma honom.
I arabvärlden har man av naturliga skäl haft en mer positiv uppfattning om Bernadotte än i väst. Och det är från al-Jazeera, som världen nu, nästan 70 år efter Bernadottes död, äntligen har fått en dokumentär, i två delar gjorda för en internationell publik.
Den första handlar om Vita bussarna och den andra om medlingsinsatsen i Palestina och mordet. Och det är en mycket positiv bild av Folke Bernadotte och hans gärning som gått ut över världen.
Jag var själv närvarande vid en minneshögtid i Jerusalem i höstas med anledning av 65-årsminnet av mordet och fick höra en rad höga FN-tjänstemän tala om Bernadotte som ett stort föredöme i det internationella fredsarbetet.
När ska vi i Sverige våga stå upp för minnet av en modig och framstående landsman?