Under lördagen ringer kyrkklockorna över Visby. Precis som de gjorde i Jönköping på 1 maj. Klockarna ringer för att varna för fara.
Faran består av så många saker. Dels handlar det förstås om att nazisterna vandrar på gatorna.
Svenskarnas Parti demonstrerar och det är en både våldsförhärligande och våldsanvändande rörelse. En odemokratisk gruppering som inte dragit sig för att använda våld och att systematiskt hota med det samma.
Det är företrädare som på allvar vill dela in värdet på människor i en etnisk mätning. Där hudfärgen avgör din plats på jorden och i hierarkin.
Att jag systematiskt blir kallad landsförrädare av dessa typer, ser jag verkligen och på allvar som en hedersbetygelse.
Men det säger också något annat. Något om hur faran ser ut.
Den fara som klockorna idag ringer för att varna oss för. Nazisterna är fara och hot. Bara deras blotta existens utgör ett hot för flyktingar, för HBTQ-individer, för politiska motståndare.
Men det finns också ett annat hot. Tystnaden. Som om tystnad skulle vara en strategi. Som om tystnad någonsin och någonstans, har kunnat stoppa diktaturer och förhindra förtryck.
Så är det givetvis inte.Det är talade ord, det är formulerat motstånd, det är strategiskt arbete, det är opinionsbildning, det är mod, som i alla tider måste till för att demokratin skall vara stark. Och för att hotade individer skall kunna känna att solidariteten finns där och ger dem styrka och kraft.
Jag har mötten facklig kille, som sa att inte kunde facket alltid argumentera mot fördomar i kafferummet. De hade viktigare saker att göra.
Jag har argumenterat mot politiker som tyckt att det inte borde debatteras om rasismen alls, för det ger dem bara utrymme.
Jag har diskuteratmed journalister som inte ville benämna SD som ett främlingsfientligt parti.
Jag har mött människor som blivit kallade hemska saker om sitt ursprung när de åkt buss eller tunnelbana, och ingen av alla som såg eller hörde, gjorde något alls. De var bara tysta och vände bort blicken.
Så kan vi inte ha det!
Jag vet att de allra flesta i Sverige är demokrater som verkligen inte vill se rasismen växa. Men – då måste vi också våga och vilja stå upp och höras. Då måste vi se vårt eget individuella ansvar. Då måste vi se att rasismen hotar oss alla, om det är tystnaden som segrar.
Så när kyrkorna i Visby ringer mot faran – tänk då på att nazisterna är faran.
Men också att klockorna ringer mot tystnaden. Mot likgiltigheten. Mot fegheten.
Och jag hoppas det kommer att synas, att märkas och att höras under Almedalens alla tal och seminarier. Från de demokratiska partierna vill säga.