Jag skriver från ett Erbil, huvudstaden i Kurdistan regionen i Irak, som alltsedan Saddamregimens fall lyckats hålla kaoset och explosionerna som råder i resten av landet borta från sin gräns.
Nu är denna oas dit landets minoriteter flytt undan förtryck i fara. Kurdiska peshmergastyrkor kämpar desperat för att bibehålla den säkerhet och trygghet som ISIS nu hotar.
Hela gårdagen har jag suttit i telefon med kvinnorättsaktivister som beskriver sin oro över detta pågående krig.
De har gråten i halsen och berättar om sin rädsla, om hur deras grannskap och städer är överfyllda av flyende undan ISIS. De berättar om den humanitära kris som pågår.
Tv-nyheterna är på överallt, det enda som diskuteras ute på gatorna och caféerna är de senaste händelserna, kurdiska peshmerga-styrkornas segrar, vilka städer och byar som nu befriats eller förlorats till ISIS längs den 1050 km långa gräns som nu försvaras.
En aktivist från vår partnerorganisation Warvin berättar för mig att hon varit handlingsförlamad ända sedan ISIS tog sig in i staden Shingal och fördrev över 200 000 yezidier upp till Shingalbergen, där de varit strandsatta i en vecka nu. Ett 100-tal barn och vuxna har avlidit på grund av vatten- och matbrist i den 50-gradiga hettan.
På en vecka har flera hundratusen flyktingar tagit sig till Erbil. Warwin-aktivistern sa att de syriska flyktingarna nu är bortglömda på grund av alla nya flyktingar. Det beräknas finnas 1,5 miljon flyktingar i Kurdistan med en egen befolkning på 5 miljoner.
Kyrkorna är fulla av kristna som flytt undan terrorn, folk ligger på gräsmattor och madrasser har delats ut.
I parkerna har tiotusentals flyktingar bosatt sig på gräset, utan tak över huvudet eller några som helst förnödenheter. Allt de gör är att sitta och gråta efter försvunna familjemedlemmar.
En aktivist menade att den kurdiska regeringen är hårt pressad och inte har tillräckligt med resurser för att hjälpa alla, så vanligt folk hjälper till med att samla in pengar, mat och förnödenheter till de drabbade.
Här behövs internationella insatser och att hjälporganisationer kommer till undsättning för att assistera i denna humanitära katastrof.
Allt fler vittnesmål och historier börjar komma fram. Detta krig är inhumant på alla vis, halshuggningar, masskjutningar och fördrivningar. Och nu får vi höra rapporter om massvåldtäkter.
Rapporter om att kvinnor förblöder på grund av de skador som åsamkas dem. Gruppvåldtäkter och jakt på ”vackra” unga kvinnor att tillfångata. Än en gång används kvinnor som redskap och deras kroppar blir ett medel för att demoralisera fienden.
Nyhetsflödet här i Erbil har idag handlat om de modiga kvinnors berättelser som nu vågar komma ut och vittna om övergreppen de utsatts för.
ISIS våldtar dem för att därefter släppa dem på befallning att kvinnorna berättar för andra hur de behandlats. Det är skrämseltaktik och det är barbari.
Det berättas om att kvinnor och barn masskjutits och vissa begravts levande. Sedan en vecka tillbaka är ett 500-tal yezidikvinnor tillfångatagna av ISIS inne i staden Mosul.
Vissa kvinnor har sålts på sex-och slavmarknader. Inte bara i Irak, utan även i Syrien använder ISIS dessa metoder och begår därmed gång på gång krigsförbrytelser och bryter mot internationella konventioner.
I Mellanöstern är kvinnan symbol för familjen och samhället, genom att förgripa, förnedra och tortera henne så gör man likaså med hennes familj och samhället hon tillhör.
De människor som fortfarande är strandsatta behöver undsättning, de som lyckats komma undan behöver vatten, mat, mediciner, ett tak över huvudet och psykiskt stöd.
Det vädjas efter internationellt stöd och humanitära insatser.
Vi måste agera!