En tidig morgon i juni väcks en ung man i Nyköping av böne-utrop från en fotbollsplan. Han filmar händelsen och postar på sin Facebook-sida med texten ”det är inte normalt att vakna till en åsna som har ont i magen”.
Flera av de berörda ser eller hör talas om inlägget och blir mycket upprörda. När polisen kommer till platsen på kvällen har ett stort antal människor samlats för att ”ge sig på” den misstänkta.
Inlägget är då borttaget, men polisen har fått ett antal skärmdumpar, den misstänkte förnekar heller inte inlägget. Kammaråklagare Michael Forsberg har nu väckt åtal för hets mot folkgrupp (HMF), ett beslut som kritiseras av professor Mårten Schultz i SvD den 25/8.
Forsberg tycks mena att det faktum att en så stor grupp upprörts i sig är relevant för brottets allvar. Överallt där lagar om hets mot folkgrupp eller liknande finns är de kontroversiella, och ofta mer omdiskuterade än de yttranden som faller under dem.
De anses strida mot yttrandefriheten, en frihet som bör skydda också, kanske framförallt, sådana yttranden som gör folk upprörda. Det är sant att HMF inskränker yttrandefriheten, men det finns också goda skäl att göra det ibland.
Det finns yttranden som bör vara kriminella, nämligen sådana som gör skada. Det är egentligen okontroversiellt; vi har lagar mot hot, mot otillbörlig marknadsföring, mot mened och mot förtal.
Lagen om hets mot folkgrupp (BrB 16 kap. 8 §) missförstås ofta, och kanske har kammaråklagare Forsberg gjort just det. HMF handlar nämligen inte om att hetsa upp en folkgrupp, det handlar om att hetsa mot den.
Vad lagen förbjuder är mer i linje med förtal än förolämpning. Så menar till exempel NYU-professorn Jeremy Waldron att ”hate speech” bör förstås som ”group libel”, alltså förtal av en grupp.
För att vara tydlig: HMF handlar inte enbart om sådant som faller under förtal och hot, men i de förarbeten som gjordes till exempel i samband med lagens utökning 2002 framgår att det är den roll som hatfyllda meddelande spelar i att väcka hat mot vissa grupper som gör dem straffbara.
Det är också därför kritiken kring att lagen premierar ”tunnhudade” och ”lättkränkta” är missriktad. Det handlar om att utsätta en redan utsatt folkgrupp för andras missaktning.
Hur kränkta de drabbade känner sig är på sin höjd indirekt relevant, och är inte i sig ett mått på brottets allvar. Reaktionen i det här fallet var mycket stark, och det är självklart att man bör lyssna på den och titta närmare på vad som har hänt.
Men i det här fallet tycks det inte motsvaras av handlingens allvar. Vad gäller hets mot folkgrupp är tre saker relevanta: meddelandets innehåll,dess syfte och dess spridning..
Meddelandet spreds från ett privat Facebook-konto, men fick uppenbarligen större spridning än avsett (sannolikt beroende på sekretess-inställningar). Att syftet inte förefaller vara att sprida missaktning styrks av att inlägget snabbt togs bort.
Allt talar för att syftet snarare var irritation än hat. Nu är inte hat eller illvilligt syfte ett villkor för skuld (se till exempel domen mot Dan Park förra veckan), meddelandets innehåll är av större vikt, men när sådant syfte saknas bör det krävas mycket starkare uttryck för missaktning för att nå en fällande dom.
Det här fallet kan tyckas löjeväckande för en utomstående, eller skrämmande för den som anser yttrandefriheten vara i fara.
Det kan finnas en poäng i att det prövas, om så bara för att avfärda de värsta farhågorna och den mest missriktade kritiken mot lagen.
Friande domar har också betydelse för rättspraxis och kan förstärka, snarare än underminera, allmänhetens stöd för lagen.