SVT Korrespondenterna handlade i veckan om barnäktenskap. Innehållet fick det att vändas i magen på mig. Det var en stark påminnelse om en utbredd form av övergrepp mot barn, i dagens värld. Samtidigt gav det mig hopp.
Enligt TV-programmet gifts en flicka under arton bort varannan sekund. Och enligt FN gifts åtta procent av Zambias flickor före femton år, trots att lagen säger tjugoett (i Sverige gäller som bekant arton). Över sju hundra miljoner kvinnor i världen giftes som barn.
Fler än var tredje av dessa, hade då inte ens fyllt femton. Men i själva verket är det omöjligt att veta de riktiga siffrorna, eftersom många barnäktenskap aldrig registreras.
Femtonåriga Kholud väntar sitt tredje barn. I ett hem av presenningar i Libanon, på flykt från Syrien. Hennes tjugofemårige make ser inga problem med att hon var bara tolv när äktenskapet fullbordades.
Alltså när han penetrerade henne och gjorde henne med barn.
Själv hade hon velat slippa, men hade ingen talan. Asha från Zambia då? Hon som blev mamma vid nio. I dag är hon sexton, och maken femtiofem. Hon berättar att hon inte har några drömmar för framtiden. Och att trots att hon är trebarnsmor, ser hon sig själv som ett barn.
Varför gjorde inte hennes make det? Hennes familj? Man hänvisar till tradition och till folktro (onda andar måste drivas ut ur flickorna med penetrering av en man – självklart, vad annars?).
Men här börjar hoppet skina. Mui Indupo, som själv blev själv utsatt som barn, viger nu sitt liv åt att sätta stopp för det. Hon är en överlevare. Och nu hjälper hon andra att ta sig vidare. Människan är stark. Det är ALDRIG för sent. Tillsammans KAN vi förändra.
Också för kinesiska Luhar det gått bra. Trots att hon såldes som barnbrud, har hon i dag lyckats bygga sig ett eget liv. Smärtan finns där, men hon ger utlopp för den tillsammans med en grupp som råkade ut för samma öde.
Även jag vet vad det innebär att bli bortgift innan vuxen ålder. Det ligger i dag långt bakom mig, men ärren finns kvar. Jag har ändå haft tur, och i dag hoppas jag kunna hjälpa andra, jag med.
Jag ser på min egen dotter, som leker på golvet framför mig vid teven. Det är dags för henne att lägga sig, men först vill jag krama henne riktigt länge. Min tacksamhet över att hon får växa upp i ett land utan dessa hot över sin barnsliga kropp, värmer mig.
Att hon är fri att göra sina egna val, och kanske egna misstag. Att hon får drömma.
Fast inte ens det är självklart för alla i Sverige. Trots att jag tillsammans med Svenska FN-förbundet kämpar för att driva igenom ett totalstopp för barnäktenskap i andra länder, har vi ännu inte fått fullt gehör.
Också med den nya svenska lagen kan barnäktenskap i undantagsfall godkännas om det finns synnerliga skäl.
Jag kan inte se ett enda legitimt skäl för att ett barn ska gifta sig, men däremot en miljon skäl för att detta ska vara absolut, totalt och kategoriskt förbjudet.
Och inte heller vi i Sverige och västerlandet är utan skuld när det gäller sexualiseringen av barn, och i synnerhet flickor.
Det räcker med att tittapå närmaste barnklädesavdelning för att se att vi har tagit ett långt och kusligt steg åt fel håll. Här måste vi föräldrar bli klokare. Det är vi som sätter ramarna, ingen annan.
Tillsammans kan vi sätta stopp för barn- och tvångsäktenskap. Tillsammans måste vi sätta press på regeringarna att ta sitt ansvar.