Under julhelgen 2014 har två moskéer brunnit och ytterligare en moské har vandaliserats. Vid moskébranden i Eskilstuna skadades fem personer som fick föras till sjukhus.

Polisen gick efter ett tag ut med att branden var anlagd, något polisen sedan tog tillbaka, och polisen har inte sagt att branden inte var anlagd  – utan kan just nu bara inte stärka den tesen.

Vi är tillbaka på ruta ett med andra ord, vi vet inte.

Trots detta finns det en hel del människor som bestämt sig för att branden i Eskilstuna var en olycka och därför inte är värd att ta på allvar. 

Moskébranden i Eslöv var däremoet anlagd, enligt polisen.

Aftonbladet har rapporterat om händelsen och när de var där kom en förbipasserande bilist och ville dela sin glädje över att moskén i Eslöv hade brunnit ner.”Hoppas de lyckas ännu bättre nästa gång”, sa en person.

Det är det här som skrämmer mig: människors glädje över att moskéer brinner i Sverige. 

På de sociala medierna är det lika illa, många och åter många tycker helt öppet att bränderna är bra och önskar att förbrytarna ”lyckas bättre nästa gång”.

Många ber mig att inte dra för stora växlar av det här. Flera jag pratar med ber mig ta det lugnt i mina reaktioner och inte använda för stora ord när jag beskriver allvaret i situationen.

Enligt mig är de människor vars växelspak har fastnat på ettan. De är också människor som aldrig någonsin kommer drabbas av islamofobi eller av vinnande moskéer personligen, eftersom de själva inte är muslimer. 

Jag känner inte att det är icke-muslimers plats att tala om för mig med vilka ord jag bör och inte bör beskriva min oro för det utbredda hatet mot oss muslimer.

Ett hat som tar sig mer och mer aggressiva uttryck. 

Det är inte ofta jag blir rädd, men nu är jag faktiskt rädd. Jag är rädd att moskéer kommer börja brinna under fredagsbönen när moskéerna är full av muslimer.

Jag är rädd för att islamofobin i Sverige är påväg att kosta människors liv och jag är rädd att den muslimska minoriteten i vårt land kommer att känna sig tvingade att anpassa sig till förtrycket och till hoten.

Jag vet att ni är många som inte delar min oro och som alltså tycker att jag gör just det jag inte ska göra – drar i för stora växlar. 

Er likgiltighet är jag kanske allra mest rädd för.

För om det jag befarar händer så stor vi i ett samhället som vänder bort blicken när katastrofen är ett faktum, ett samhället som redan har blundat för varningssignaler och inte lyssnat i tid. 

Att det finns ett hat mot muslimer i Sverige är sen länge känt, att moskéer vandaliseras likaså. Enligt Expo handlar det i genomsnitt om en moské i månaden.

Vi har inte råd med likgiltighet, vi har inte råd med att inte se allvaret – 2014 var året då människor öppet hoppas på att få se mordbränder mot moskéer i Sverige. 

Om inte vi tillåter oss att beskriva allvaret i det här och agera mot utbredda islamofobin så tror jag att risken är stor att jag kommer här och läsa inlägg av efterklokhetens debattörer och skribenter när katastrofen väl är ett faktum.

Jag vill inte läsa era efterkloka analyser och reaktioner. Jag är muslim och jag är rädd nu. 

Se verkligheten här och nu: 2014 blev ett framgångsår för rasism och för hatet.

Sverigedemokraterna blev större än någonsin i riksdagsvalet och hela året avslutades med att moskéer brann.

Året 2014 säger hejdå med en symbolisk avslutning för att tydligt påminna alla om vart vi är på väg.

Kampen mot rasism och islamofobi måste fortsätta 2015.