När Marcela tittar rätt in i kameran spelar det ingen roll att linsen och skärmen filtrerar synintrycken från Malmö konsthall. Jag sitter framför min dator och tittar på ett nyhetsinslag i SVT Sydnytt om utställningen Toleranshuvan Reloaded.

Med performancekonst vill teatergruppen Institutet sätta tiggeriet i blixtbelysning. De har anlitat två livs levande tiggare, Marcela Cheresi och Ion Lăcătuș Luca från Rumänien.

Marcelas blick går, som det heter, genom rutan. Den skvallrar om djup nöd, om desperation och uppgivenhet. Samtidigt är den så väldigt uppfodrande. ”Kom då”, tycks det mig som att den vill säga.

Ändå kommer jag inte att besöka Toleranshuvan Reloaded. Jag ska här försöka förklara varför.

Frågan om var gränsen går – när konst övergår till maktmissbruk – är förmodligen lika gammal som konsten själv.

Den aktualiserades för inte så länge sedan när fotografen Jonathan Hobin ställde ut bilder på buttra barn som fick iscensätta scener från terrorattentatet mot World Trade Center. Eller när Brian Cattelle skildrade förfallet i Detroit med hjälp av nakenmodeller.

Det sociala experimentet i komedin Borat kommer, med tanke på deltagarna, kanske närmast den aktuella utställningen i Malmö.

Skådespelaren Sasha Baron Cohen och hans filmteam valde att inleda äventyret i den lilla rumänsk-romska byn Glod.

Byns invånare användes skamlöst som statister och skådisar – utan att ha en aning om vilket sammanhang de ingick i. Efter att ha blivit världsberömda i samband med filmpremiären kände de sig både materiellt och moraliskt utnyttjade.

– Vi hatar Borat, förklarade 17-åriga Carmen Cioreaba, en av invånarna i Glod.

Jag tänker på Carmen när jag ser Marcelas blick gå genom rutan.

I blicken ser jag nämligen också, bortsett från ursinnig fattigdom, något annat lika illavarslande. Kanske inte hat. Men oförståelse? Möjligen förakt?

Kanske tolkar jag in mina egna känslor i Marcelas blick. För är det ens möjligt att hysa något annat än förakt för en samtid som måste kapsla in de sociala problem, vi dagligen möter i gatubilden, i en kliniskt vitmålad utställningshall för att vi ska begripa något av utsattheten?

Faktum är att utställningen i Malmö sätter fingret på något helt annat än utsattheten hos dem som tigger på våra gator.

I det vita rummet kan vi stanna till och reflektera över vad det är vi känner när vi annars hastar förbi de nödställda ute på stan, menar den konstnärlige ledaren Anders Carlsson.

Det är talande att de två huvudpersonerna, Marcela och Ion, däremot inte kan svara på besökarnas frågor. De kan vare sig svenska eller engelska.

För utställningen, liksom debatten kring tiggeriet, handlar först och främst om vår upplevelse. Om majoritetssamhällets chock inför att behöva konfronteras med djup misär och hur vi hanterar den chocken.

Och jag är trött på att vara upptagen av min egen känsla inför fattigdomen.

Därför kommer jag inte att besöka Malmö konsthall den här gången. Jag väntar tills konsten kan svara på – eller åtminstone ställa frågor om – hur de fattiga ska hantera den chock de lever i varje dag.

Först då törs jag möta Marcelas blick utan kameralins och datorskärm som skyddande filter.