Det var en oktoberdag 2011 som Karen Gebreab gick till jobbet på häktet i Huddinge. Där skulle hon följa en dokumenterat farlig intagen ut på rastgården.

Enligt de regler som gällde skulle hon inte ha varit ensam. Men det var hon. Det blev det sista hon gjorde i livet.

Över tre år har förflutit sedan en av våra medlemmar under brutala former misshandlades till döds. Efter lång väntan för de anhöriga kom igår domen.

En oenig tingsrätt friade de häkteschefer som stod åtalade för kriminalvårdaren Karen Gebreabs död. Det är naturligtvis ett hårt slag för de närmast anhöriga, men också för andra som arbetar med liknande arbetsuppgifter.

Det är oerhört utmanande att ingen bär ansvaret för detta.

Det handlar naturligtvis inte om en jakt på enskilda chefer utan om att arbetsgivare måste bära ansvar för den arbetsmiljö som de låter anställda arbeta i.

Arbetsgivaren har makt över anställda på arbetsplatsen. Med denna makt måste det följa ett ansvar. Dagens dom visar att inget arbetsgivaransvar utkrävs.

Jag noterar att tingsrätten var starkt oenig.

Hälften av ledamöterna ville fälla för vållande till annans död. Jag hoppas därför att åklagaren väljer att driva målet vidare.

Det är oerhört viktigt att vi får en dom som klarlägger ansvaret. Om den här typen av händelser tillåts ske utan rättsliga eftermälen är risken stor för fortsatta tragiska fall som detta.

Rättssystemet måste skicka en tydlig signal till landets alla arbetsgivare. Ni har ansvaret för era anställdas säkerhet!

Över hela arbetslivet pågår en trend där man effektiviserar och skär ned på personal. Ofta med påföljden att ensamarbetet ökar. Medarbetare lämnas allt oftare i en utsatt situation.

Kriminalvården är inget undantag. I en medlemsundersökning som Seko genomfört säger hela sex av tio att det förekommer våld eller hot om våld på den egna arbetsplatsen.

Två av tre upplever att det dagligen förekommer riskfulla situationer där kriminalvårdare är ensamma med intagna på den egna arbetsplatsen.

En klar majoritet upplever att de åsidosätter säkerheten för att hinna med alla arbetsuppgifter.

Ska man verkligen behöva gå till jobbet och uppleva den känslan? Ska man behöva arbeta ensam med en sådan hotbild?

Enligt våra medlemmar inom kriminalvården kvarstår bristerna. Det är helt häpnadsväckande. Det är anmärkningsvärt att man tar så lätt på arbetsmiljöansvaret efter denna tragiska händelse och att inte tillräckliga säkerhetsförbättringar skett.

Seko har under många år drivit kravet om förbud mot ensamarbete både i förhandlingar och gentemot det politiska systemet. Tyvärr har inte mycket skett.

Arbetsmiljöfrågorna och säkerheten på våra arbetsplatser måste uppvärderas.

Frågan många ställer sig idag är hur det egentligen ser ut med rättssäkerheten på våra arbetsplatser.

Räcker lagstiftningen inte till? Har ingen ansvar för att Karen Gebreab dödades i arbetet? 

Fallet bör drivas vidare för Karens och hennes anhörigas skull och för att få klarhet om lagstiftningen behöver skärpas för att undvika framtida liknande tragedier.

Är det så att lagstiftningen inte räcker till måste regeringen agera.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har deklarerat att regeringen vill se en nollvision för dödsolyckor på jobbet. Det är en välkommen vision. En vision är en bra början.

Men då kan inte Karens död lämnas utan någon reaktion.